Jag kokar av ilska över den riktning som Sverige har tagit under senaste dagarna. Jag ser inte längre Sverige som en demokrati utan en fasciststat. I förra inlägget/kolumnen skrev jag att jag inte kommer att rösta på sossarna igen. Correction: Jag kommer inte rösta på NÅGON av våra fisar till politiker. Dagens kolumn handlar om FRA-lagen. (Ni som inte har Aftonbladet PLUS hittar den även här.)
Jag är lite tveksam till rubriken som jag tyckte var lite … vulgär, men samtidigt tror jag att den kommer göra att fler läser texten. Som många av er redan vet sätts rubriken inte av kolumnisten (som dock självklart kan komma med förslag – som ibland väljs).
Jag mejlade Camilla Lindberg och tackade henne. Adressen är camilla.lindberg@riksdagen.se.
Ska även skicka blommor så alla de andra kollegorna ser skillnaden mot att vara vettig och en ryggradslös amöba.
Blommor kan skicka via Blommogram. Adressen är: Camilla Lindberg
Sveriges Riksdag
Riksgatan 1
10012 Stockholm
Om ni ska buda presenter så är hennes arbetsrum på Mynttorget 2.
Det glädjer mig att falsk-Federley nu med läsarstormen på sin blogg ser att det inte lönar sig att prioritera chefen och karriären över folket. Förtroendet för honom är under noll. Killen kommer inte ens kunna gå ut på gatorna utan att bli så bespottad att han tror att det mosunregnar. Kanske kan han bli skådis istället o gråta krokodiltårar på beställning.
Skulle gissa att Federley härmed har gett sitt bidrag till svenska språket. “Att göra en Federley” kommer stå för att man ger sken av att tycka/vilja något, för att sedan överraskande göra motsatsen. En modern Quisling kan man säga.
Jag diggade Fredrik Malm och Birgitta Ohlsson o tyckte de var vettiga. Den förstnämnda mejlade jag till så sent som förra veckan om Azzam Tamimi. Nu måste jag tyvärr medge att Richard Slätt beskriver mina känslor perfekt när han ber Fredik dra åt helvete – och ber Birgitta dra halvt åt helvete.
Jag menar, om du är EMOT förslaget så rösta EMOT den då för fan, istället för att lägga dig på rygg “i protest”. Ooooo, oj vad den “protesten” måste ha svidit i ögonen på ja-sägarna.
Min facebookstatus är “Nima kan inte bestämma sig för om jag ska flytta till Rumänien, Sydafrika, Iran eller Kina”. Det sorgliga är att det bara är halvt på skämt.
Är sur på tidningarna som inte har satt nyheten om FRA-lagen på första sidan. Det inkluderar “min” tidning. I förrgår kväll på aftonbladet.se var nyheten om Ryssland-Sverige högst upp. Långt långt ner kom FRA-nyheten. Fotbollsrubriken “god natt Sverige” hade passat lika bra där.
Gårdagens nummer hade självklart fotbollen på framsidan med rubriken “Men vaf-n”. Återigen hade rubriken passat lika bra för-nyheten
Det känns sorgligt att behöva påminna vuxna människor men fotboll är BARA ETT JVLA SPEL! Det finns viktigare saker.
Om det nånsin har funnits en tid för post-WWII-Sverige att revoltera, välla ut på gatorna och avsätta regeringen så är det nu. Det är nu de här jävlarna måste stoppas, innan det är för sent. De måste få lära sig att vi inte accepterar detta.
Ons. den 11 arrangerade Palmcenter en konferens där en viss Azzam Tamimi deltog. Jag hade inte tänkt tillägna den jäveln spaltutrymme men blev så förbannad på hans kommentarer och det faktum att han hade bjudits in, att jag skrev texten nedan redan dagen efter. Sen fick jag frustrerat vänta en vecka på att min kolumndag skulle komma. Under den veckan kom beslutet om FRA-lagen vilket gjorde mig hundrafaldigt mer förbannad.
Därför kör jag Tamimikolumnen här:
Mycket ska man höra innan öronen ramlar av. Förra veckan arrangerade Palmecentret en konferens om Israel/Palestina under rubriken ”Med sikte på hållbar fred”. Det fanns bra talare som sa intressanta saker, må ingen skugga falla på dem, men så hade även Azzam Tamimi bjudits in.
I en intervju år 2004 tillfrågades Tamimi varför han glorifierade martyrdöden. ”Om självmordsbombning är så underbart, varför gör du inte det själv?” undrade programledaren.
– Jag skulle göra det om jag fick möjligheten, men jag släpps inte in i Palestina!
Låter det som någon man vill bjuda till en fredskonferens?
Om någon vars barn mördats säger så kan jag förstå det, men Tamimi har bott i England sedan 30 år.
När jag var i Palestina kom ingen – ingen – med sådana kommentarer. Alla sa två saker: ”Visa världen hur illa vi behandlas” och ”vi vill bara ha fred med israelerna”. Varför ska Tamimi som bott bekvämt i väst förespråka våld?
I ett youtubeklipp håller Tamimi tal och skriker argt: ”Alla i världen […], måste sluta upp för att utrota detta cancer (Israel) från mänsklighetens kropp.” Sedan uttrycker han sin ”eviga tacksamhet” mot Imam Khomeini.
På seminariet frågade jag Tamimi varför han hyllar någon som såg till att tusentals iranier torterades och dödades?
– Du kanske inte beundrar Khomeini, men jag gör det. Han störtade en tyrann. Det beundrar jag.
Idiot! Dels så avsatte FOLKET shahen genom att offra sina liv medan Khomeini bodde bekvämt i Frankrike. Dessutom blev han en ännu värre tyrann, till den graden att många iranier längtade efter den första tyrannen. (Palmes klassiska citat ”satans mördare” vore en bra beskrivning av Khomeini. Till och med hans sonson Hossein, nu i husarrest, är emot hans regim och har träffat shahens son i USA!)
Visst, jag kan ”beundra” Hitler för att han snabbt avancerade från misslyckad målare till rikskansler, eller Goebbels för att han var en fenomenal masskommunikatör. Man kan beundra mycket hos många, men den moraliska aspekten får ej glömmas. Man applåderar inte den som har blod på händerna.
På konferensen upprepade Tamimi att Israel ÄR en cancer och gällande mänskliga rättigheter sa han att ”these things are of no concern to us”.
Ingen sus av indignation genom publiken. Inget buande. Han fick till och med spridda applåder. Som om det inte var illa nog att han ens var där.
Före detta utrikesministern Lena Hjelm-Wallén är Palmecentrets ordförande. Hon och före detta biståndsministern Catrin Jämtin var båda på konferensen. Efteråt gav Palmecentrets ledning en bok av Palme till Tamimi med orden: ”Tack för att du presenterade din vision, även om jag inte håller med om alla dina åsikter”.
Skulle Astrid Lindgrensällskapet anordna en konferens om barn med rubriken ”för en harmonisk barndom” och bjuda in en talare som försvarar pedofili? Skulle någon efteråt skaka hand med honom, överräcka ett ex av ”Ronja rövardotter” och tacka för att han presenterat sin vision?
Skulle man på ett seminarium om integration bjuda in någon som presenterade Nationalsocialistisk front, eftersom man måste ”föra dialog” med och ”förstå alla parter”? Skulle någon som sagt att ”invandringens cancer måste utrotas” få applåder?
Jag har numera noll respekt för Jämtin, Hjelm-Wallén och Palmecentret. Och det kommer snöa i Gaza innan jag röstar på sossarna igen.
————————–
Här stödjer han självmordsbombning.
Här tackar han Khomeini och kallar Israel för cancer.
Blev uppringd av P3 som ville prata om iranska regimens senaste räder mot ”västerländska frisyrer”.
Ja, vad ska man säga? Det blir lite löjligt att diskutera vad som är västerländskt eller österländskt frisyr. Är exempelvis långt hår västerländskt? Enligt iranska regimen är det det, men även sikher och sufier har ju långt hår. Nyckelorden för regimen är väl islamisk resp. ickeislamisk snarare än västerlänsk/österländsk.
Brunchrapporten är ju ett humoristiskt program, så inslaget var gjort med glimten i ögat. Jag kunde dock inte bestämma mig för om jag bara skulle skoja om det komiska i händelsen eller vara allvarlig. Jag bestämde mig för allvarlig, men såhär efteråt ångrar jag mig lite, det är ett ganska tacksamt ämne att skoja loss om.
Detta klipp från förra året visar väl var nivån ligger. Och visar exempel på emo-frisyrerna som regimen är emot. (Emofrilla ÄR iofs brottsligt fult.
Sen kan man tillägga att det även i väst och främst überkristna USA har förekommit löjliga svartmålanden av subgenrer, speciellt metal. Värsta exemplet var rättegången mot Judas Priest och anklagelser om ”dolda budskap” i ett av deras låtar som påstods ha lett till att ett par fans begick självmord.
Anyway, jag vill pusha för programmet eftersom min kompis Soraya Hashim är sidekick där. En jävla ball brud och min favoritperson att trasha ett hotellrum med.
Alldeles strax ska jag köra lite radio. Det var ett tag sen jag vikarierade på Bandit 106-3. När de ville kunde inte jag och när jag ville hade de inget behov. Nu har vi äntligen lyckats synka. Ikväll ska jag vara programledare för Bandit metal, deras lite hårdare kvällsprogram, för att återkomma under veckorna 27, 28 och 29 under ordinarie program.
Igår avslutades Röda korsets riksstämma i Uppsala. Bland andra valdes Dilsa Demirbag-Sten och Bahare Haghshenas in i styrelsen. Det glädjer mig, bägge är duktiga och kompetenta på var sitt sätt.
I april när delar av bloggosfären sketpåsig över nomineringen av Dilsa skrev jag om ämnet och hoppades att bägge skulle väljas. Nu när det blivit så är det bara att gratulera!
Jag är en seriös skribent/debattör. *host host*
Min bildbyline till senaste krönikan i Close-Up Magazine #102. Texten är fortsättning på den förra, som handlade om Rob Halford.
Vad gör man inte för konstens skull? (Se även detta.)
Tänk att få BO där och ha den gatan som adress! Jag skulle ansöka om specialtillstånd att få ändra mitt hemnummer till 666.
Och tänk att ondskans gata skulle finnas i ett muslimskt lands mest konservativa storstad! Alla hårdockare, vallfärda åtminstone en gång i livet till Dohuk i irakiska Kurdistan!
Förra krönikan handlade om amerikaner och varför jag gillar dem.
Jag trodde att många skulle surna och anklaga mig för Sverigehat, men faktum var att vartenda mejl som kom in var positivt och instämde. Alla från människor som hade bott eller rest i USA och kände igen sig i min beskrivning av amerikanernas sociala öppenhet.
