Restips för utomjordingar

Så beter du dig när du träffar en jordbo: Hälsa med höger hand och peta dig inte i näsan. Klara, 13 år

Så får du vänner på jorden: Var snäll, inte aggressiv. försök hålla undan när det är bråk. Abdi, 11 år

Om du känner hemlängtan: Ring eller titta på ett kort på dina föräldrar. Mabilla, 8 år

www.berattarministeriet.se

Bästa exemplet var ju Monica Gunnes ack så märkliga text. (Sanna Rayman skriver bra om den.)
Det är så typiskt, antingen så ignorerar man islamism och när man väl gör nåt eller skriver så gör man det på fel sätt och gör självmål. Sannas exempel om Eduardo Grutzky skrev jag om för två år sedan. All information som Gunne behövde för att puckla på Omar, utan att kraschlanda med nyllet före, har varit tillgänglig på Newsmill i över 700 dagar.

För x år sedan behövde man bara lyssna på de här typerna, Mustafa, Kharraki etc, med hjärnan på ON-läge. NU behöver bara öppna sina jävla ögon och ta sig tid att göra lite – bara lite – research. Googla en liten stund.
Som tur är finns det några få vettiga journalister med koll, som Sanna, så slipper jag implodera av frustration på andra sidan jordklotet, över att solklara och tillgängliga argument som behöver framföras inte framförs. (Se även Stafen Olsson som gör det som Aftonbladetjournalister borde ha gjort.)
Det är SÅ enkelt att platta till de här människorna totalt, och visa på deras totala olämplighet i svensk politik eller debatt, enbart genom att följa dem, ta sakerna de öppet sagt och skrivit och bemöta det med sunt jävla förnuft, baserat på vissa principer som inte kan och får överges. Senaste veckan har det kliat våldsamt i mina fingrar kan jag säga, tyvärr har jag inte tid och möjlighet att ge mig in i den här fajten.

• En av mina ”favoriter” Fatima Doubakil deltog i senaste SVT Debatt, medan både Bahare Andersson och Sara Mohamed blev avpoletterade.

Bahare på sin FB:

/…/ I morse blev jag uppringd av SvT som gärna ville att jag ska under parollen ”troende muslimsk feminist” delta i debatt ikväll. Jag har efter övervägande tackat jag på rätt så kort varsel. Jag omdisponerade mitt schema för att kunna delta. Det intressanta är att efter allt stök så ringde en person från debatt programmet kort innan jag ska ge mig i väg och be om ursäkt och säger att de tar tillbaka inbjudan. Anledningen var tydligen att en del av ”debattörerna” vägrade att debattera med mig som muslim. Det verkar tydligt att islamisterna kan diktera villkoren för ett debatt program. Så kära vänner detta var ett riktigt lågvattenmärke och en skandal på högsta nivå. Så kan det bli i dubbel moralens Sverige.Tack för mig

Intressant. Senaste (typ 3) gångerna då SVT Debatt ringde mig tackade jag nej för att ”ni envisas med att bjuda in muppar som Fatima Doubakil och Kitimbwa Sabuni, personer vars närvaro drar ner nivån på viktiga debatter om angelägna ämnen. Jag ser ingen poäng med att vara en del av det”.
Och när de ringde igen ändå så sa jag varje gång: ”Det finns andra som ni kan bjuda in istället; Bahare Andersson, Sara Mohamed, Eduardo Grutzky, Pernilla Ouis, m fl.”
Uppenbarligen gick det budskapet inte in.

Sara Mohamed på sin FB:

/…/ I måndags ringde SVT-Debatt och frågade om jag är intresserad av att medverka vid SVT-Debatt om Omar Mustafa på torsdag.
Då svarade jag så här: Med tanke på att jag har blivit dålig bemött av ert program tidigare är jag inte så pigg på att medverka men samtidigt brinner jag för frågan om hedersrelaterat våld, om politisk islams syn på kvinnor.
Om jag ska medverka har jag ett villkor: Att ni inte får ringa mig i sista minuten och avbokar min medverkan. Det har hänt innan trots omplanering av mina andra planer.
Ja hon lovade mig absolut att de ska göra så men hon återkommer så fort de har kontaktat andra och bestämt sig om konceptet och då bestämmer de även om vilka ska få vara med. Men hon lovar inget nu. Ok jag förstår svarade jag.
De ringde inte tillbaka förrän igår och frågade igen om jag har fortfarande behållit kvällen till de eller inte? /…/ Ja svarade jag, jag har behållit tiden för er och kan medverka men först måste jag få höra om 1- vilka som medverkar 2- Hur upplägget kommer att se ut 3- Vilka frågor kommer ni att ställa 4- Och hur mycket utrymmer kommer jag att få.
Hon tackade och frågade mig snälla vi har inte lyckats få ihop upplägget för att vi har inte fått ihop tillräckligt med bra personer än (jag rekommenderade även att de skulle ta kontakt med Bahare Andersson, Carina Hägg Eduardo Grutzky med mfl…)
kan jag få ringa dig imorgon kl 10:00 då har vi ett möte,(idag alltså) då tar vi beslutet om du ska vara med och jag lovar dig att ringa tillbaka till dig DIREKT efter vårt möte? Ok sa jag.
KL är 20:50 nu och programmet börjar om någon timme i Göteborg och de har inte ringt än!
Ska jag räkna detta som bara respektlös hantering och bemötande av SVT-Debatt eller är det också feghet/inställning att inte låta mina åsikter höras i denna viktiga fråga?
Vad tycker ni?
(Ironiskt vill jag även fråga ska jag hota de med den populära vidriga retoriken Islamofober mot mig med mitt efternamn Mohammad så fort det handlar om politisk islams kvinnosyn, synen på HBTQ och antisemitism? Då kanske hela media kåren springer för att be om ursäkt och höra vad har jag att säga i denna fråga?
Jag skulle kanske ställa Stefan Olssons relevanta frågor om Omar Mustafa och andra politiskt islams representanters kamp MOT kampen mot hedersrelaterat våld och mord: http://stefanolsson.nu/2013/04/18/nagra-saker-som-omar-mustafa-verkligen-har-glomt/

Nu, våren 2013 börjar Sverige sakta inse vad han är.

Ja, förutom vissa yrvakna sossar då. Kul, de vill styra landet, men har inte ens koll på sin egen bakgård.
Och så har vi vissa sossar som är bortom räddning.

Nu sätter Jasenko Selimovic fingret exakt på vad det var som var fel. Detta är årets svenska text och borde läsas av varenda kotte i Svedala, så sprid!

PS. Jasenkos beskrivning av Ozan Sunars (ytterligare en klockren snubbe som jag gillat länge) hem påminner mig om varför jag älskar det mångkulturella, detta ord som har förstörts och befläckats så hårt senaste åren av välmenande kretiner [syftar inte på Jonas nu].
Plötsligt är jag sjukt nöjd över att ha röstat på Fp i senaste valet.

Notera de två olika transkriptionerna på samma port!

  
Inuti ”fontäntornet” är det en konstgalleri.

al-Sawaf-moskén. Inte långt från den ligger Tehran-gatan.

På taket av fontänentornet/utställningshallen.

Jävla autofokus satte sig på hennes händer istället för ansiktet. Hon hade fantastiskt vackra ögon.

 
Mamman såg att jag fotade och frågade om jag ville fota hennes barn. Gärna, sa jag. Problemet var att ungen blev rädd varje gång jag lyfte upp kameran. Jag tröstade henne, visade bilden på henne i kameradisplayen och hon lugnade ner sig, men igen, så fort jag lyfte upp den stora, svarta, stygga kameran började hon gråta.

En pojke som bad om att bli fotograferad.

  
När alla lamporna i träden tändes var stämningen magisk. Tyvärr gör bilderna inte motivet rättvisa.

Stockholms Zoroastriska Förening har nöjet att inbjuda er till vårt årliga firande av Zarathushtras födelsedag.

Evenemanget äger rum på Sollentuna Stadsbibliotek, Amorinasalen, lördagen den 23 mars, kl 16.00-19.00

Program:
- Sedreh Pooshi (invigningsceremoni för nya zoroastrier), ordnad av organisationen Bozorg Bazgasht
- Tal av mobed (präst) Kamran Jamshidi från Göteborg
- Tal av inbjuden gäst från England, Mr Farrokh Vajifdar
- Persisk traditionell musik och dans
- Lättare mat och dryck

Entré 100 kr (självkostnadspris)
Evenemanget äger rum främst på persiska och engelska.

Alla som är intresserade av att veta mer om Zarathushtra och zoroastrismen är hjärtligt välkomna! För ev. frågor, ring Gautam Bhattacharyya från Stockholms Zoroastriska Förening på mobilnr: 070-1426999

Några bedömare pekar på att framgången för hans bok kan hänga samman med grumliga politiska strömningar i tiden. Vedhuggning är ju en utpräglad manlig syssla och vednostalgin går tillbaka till gamla urnordiska seder.

Mm, och i MÖ och resten av världen eldade man aldrig ved utan hoppade direkt till kärnkraft.

- Boken har maskulin prägel, man kan säga att den befäster ett gammalt könsrollsmönster. Men den framhäver en mjuk maskulinitet, att man gör något för familjen, säger Lars Mytting.

- Ved är inte bara ett nordiskt ämne. Nästan alla länder har starka vedtraditioner. Alla bergstrakter i Asien och över hela Afrika, säger han.

Jonas Engman, etnolog på Nordiska museet, anser att det ”inte är oproblematiskt att det skapas bastioner som står i strid med ideal om jämställdhet och integration”.
/…/
- Frågan är vem som kan identifiera sig med symbolerna. Det här är nordisk ved, det är grejen. Vi tror att vi vill släppa in alla och bli jämställda, men jag är övertygad om att det finns djupa konservativa värderingar som vi inte vill se, säger han.

Istället för att se ved/eld som en djupt rotad del av vår gemensamma mänskliga bakgrund och historia så ser man ämnet som något purnordiskt och blir ängslig och nervös.
Jag vågar gissa på att svartskallarna kan hantera att en bok om ved blir storsäljare utan att skita på sig och se det som ett olycksbådande svart moln.
Däremot kanske en ”liten detalj” som att polisen, innanför landets gränser, kan stoppa medborgare som levt här i årtionden (Hur kan det INTE bli rasprofilering i slutändan, hur ofta misstänker du nån som ser ut att heta ”Björn” el. dyl. för att vistas illegalt i landet?) och det faktum att vår justitieminister Beatrice ”Tant Gredelin” Ask inte ser några problem med det, det kanske väcker en stilla ”WTF?” inombords?
—————-

Tillägg: Och på tal om det sistnämnda läste jag idag en Facebook-status av Ala Riani, en svenskkurdisk kompis, vilket fick mig att nicka av förståelse och déjà vu-känsla:
[Mina fetmarkeringar]

Jag kommer hem på besök om några veckor. Men det gör ont i magen och jag vet inte om jag vill. Vart är Sverige på väg… Poliser som stoppar enbart på utseende. En DN-artikel till vår justitieminister som får mig att gråta. Det gör ont. Jag känner igen mig. Samtidigt är turkiska presidenten inbjuden till Stockholms universitet. Iranska ambassaden är gäster. Vetenskapens värld öppnar sina dörrar för despoter. Svensk-kurdiska studenter som vill protestera fredligt motas bort av polisen. Polisen igen. Plötsligt känns nya lilla stapplande demokratin Kurdistan tryggare, rättvisare, kärleksfullare. Kanske stannar jag här.

Jag läser det igen: Iranska ambassaden gäster på Sthlms Universitet. Wow. Minnet är kort.

Jag ska tillägga att jag personligen är tveksam om kurdisk polis är rättvisare, proffsigare och mer juste än den svenska. Och det är klart att en kurd som är en del av det kurdiska majoritetssamhället är nöjd med kurdisk polis. Den viktiga faktorn här är dock skillnaderna i historia och förutsättningar dessa länder emellan. För en svenskkurd som Ala, som på nära håll sett bägge länder, borde svensk polis vara tåglängder bättre och mer imponerande än den kurdiska: Utan tvekan. Inget snack. Årtionden av försprång inom demokratisering och århundraden av försprång inom statsuppbyggnad borde märkas bättre och vara mer avgörande.

Om det visar sig att kurdiska politiker skakat tass med iranska diton så skulle jag inte surna eftersom Kurdistan är klämd mellan ”a rock and a hard place”. Regionen är landlocked, saknar hamnar och dess luftrum angränsar till grannar som man haft, shall we say, ”komplicerad” relation med. Kurder har ett uttryck om sig själva: ”No friends but the mountains”. Den framtida överlevnaden hänger på att man ibland är pragmatisk och spelar korten man har fått i handen. Ibland får man skaka tass med tveksamma individer för att det saknas renare händer att skaka.
Men hur Sthlms Universitet behöver vara pragmatisk och ha iranska ambassaden som gäster, det lyckas jag inte riktigt se.

2. För tusan, jag är inte ateist. Det har jag också tjatat om genom åren. Inte för att jag har nåt emot ateism, tvärtom, men mitt gnäll gällande religion kommer inte utifrån ”en oförmåga att förstå varför nån kan tro på gud”. Religiösa antar gärna det: att om man kritiserar deras religion så beror det på att man inte kan förstå gudskonceptet (som genom nån medfödd psykologisk skada) eller att man ”har hybris” och ”tror sig stå över gud” bara för att man läst ett par vetenskapliga böcker, osv. Jag har inget emot gud, jag gillar/accepterar bara inte DIN gud. Som sagt, jag har inget emot ateism and it makes total sense to me, men jag anser det där ämnet vara ett mysterium som vi inte har löst och förmodligen aldrig kommer lösa. Därför väljer jag epiteten ”agnostiker”. Om det dög för Darwin så duger det för mig också.

3. Tack för alla vänliga kommentarer (verkligen, från hjärtat) men jag märker att modererandet hindrar mig från att utföra mitt jobb. Folk har börjat diskutera sinsemellan på kommentarsfältet och efter ett par år av lugn har det uppstått ett par teologiska diskussioner igen. Jag vet ju att de diskussionerna aldrig har nått nånstans så jag vill inte hamna där igen NU när jag lagt av. Så jag stänger kommentarsfältet. Fun is over. Back to work everyone.

———————–
Har sedan igår läst SÅ många kommentarer av svenskar som skriver att de också är trötta, att de tappat hoppet, att det går utför, att de vill lämna Sverige: ”Vore det inte för barnen eller barnbarnen så…”. En del har redan lämnat landet.

Vi pratar inte bara om invandrade – har man redan en gång utvandrat så skräms man inte av att göra det igen – utan etniska svenskar.

För en gångs skull är jag genuint förvånad. Att så många känner såhär är en allvarlig varningssignal om landets tillstånd. Man ska inte känna så i ett fredligt, välordnat, välutvecklat, demokratiskt välfärdsland.
Ok, jag är bindestrecksvensk. I slutändan är jag lika mkt iranier som svensk. Och eftersom jag varken känt mig 100% svensk eller iransk har jag aldrig varit riktig hemma nånstans – och därför är lika hemma överallt.
Men alla de med svenska efternamn som är födda här och vars farfar och morfar byggde upp landet? Det krävs mycket för att de ska hamna där jag hamnat.

Jag var orolig att många skulle ta illa upp av gårdagens inlägg: ”Jaha, och varför duger inte mitt land för herrn? Dra då!”
Istället är 99% fulla av förstående. Det är både skönt och oroväckande.

–––––––––––––
På min offentliga FB-sida fick jag ett mejl som gav mig klump i magen och halsen. Läs hela:

Hittade ingen mailadress, så blir att få posta mitt brev här. Kanske något osammanhängade, nedskrivet i viss hast och affekt.

Det är sällan jag läser nått som driver mig till att svara med mer än några korta rader. Ditt senaste inlägg på din blogg är ett undantag. Till viss del för att det är sällsynt med ”jag ger mig” texter, men till största delen för att det här berör mitt innersta.
Jag tänkte efter jag skrev de där orden du just läste. Det låter högdraget att skriva så, jag vet, men svenska språket har faktiskt ingen bättre beskrivning än just det. Mitt allra innersta, den där delen av mig som är mitt jag, berörs av att jag har oturen att leva i en tid när en kultur och ett land, utan vapenhot, utan ekonomiska sanktioner, utan nån sorts extern kris, väljer att nedmontera sig själv.

Jag är säker på att du och jag har väldigt olika uppfattningar om en hel del saker. Jag är säker på att vi skulle kunna komma i ordentliga debatter, kanske till och med gräl, om vi bara fick chansen. Visserligen kommer jag att sakna dina åsikter, men tragedin är inte avsaknandet av nån som är lik mig, utan tragedin är att ditt frånfall är ännu ett mord på Sanningen.

Någonting har hänt. Jag läser om journalister som uttryckligen skriver att de inte vill ta i vissa ämnen. Man anser att man som journalist gör ett bra jobb genom att blunda, tiga, eller till och med ljuga. Ändamålet helgar medlen. Om sanningen står i vägen, gå runt. Om folk far illa, eller till och med dör, så kliv över kropparna. Ändamålet helgar medlen.

Som gammal vänstermänniska trodde jag att mina ideal, vänsterns ideal, var värda nått. Jag var EMOT Svenska Kyrkan för att jag/vi ansåg att religion var fel och inte skulle uppmuntras. Jag var emot rasism för att jag ansåg att alla människor var lika. Jag var emot trakasserier av bögar för jag ansåg att en människas sexualitet var hans egen. Listan kan göras lång.

Nu när jag i en allt mer globaliserad värld möts av militant Islam visar det sig att alla dessa värderingar var på låtsas. Sverige kan rasa på twitter åt en elak kommentar om håriga armhålor, men mord bemöts med tystnad, eller rent av ursäkter.
Så långe brottslingen inte passar mallen för skurk, är han eller hon alltid oskyldig. Vilket, genom den sjuka logik som dagens samhälle har, gör offret osynligt. Godhetens feministiska apostlar hoppar glatt kråka över Abbas sargade kropp till nästa föreläsning om genustänk på närmaste folkteater.

Ditt avskedsmail tvingar mig att möta verkligheten. Det är som att tvinga sig att stirra in i en svetslåga. Mitt land, min kultur, mitt politiska system är ondskefullt. Det finns ingen orsak att beskriva det på nått anat sätt. Jag skulle kunna lista allt jag upplevt, läst och sett som bevis, men jag ids inte. Det räcker nu. Jag vänder det ryggen. Jag är INTE svensk.

Jag kommer att sakna dina texter, men jag förstår dig. Jag är avundsjuk på att du har haft modet och möjligheten att lämna landet men önskar dig verkligen all lycka vart du än befinner dig.

Du skriver i en uppdatering att du kallar dina vänner, dina läsare för dina landsmän. Det är några enkla textrader, men de rör mig nästan till tårar. Kanske är det så, att det är i de mörkaste timmarna som de små ljusen glimmar som vackrast. Jag vänder de där raderna tillbaka till dig, Nima. Vart du än är så är du min landsman.

Detta är alltså någon med ett väldigt svenskt namn som i versaler skriver ”jag är INTE svensk”.
Detta är någon som (precis som jag) var vänster och mer än positiv till antirasism och feminism, men nu inte känner sig hemma bland de grupperna.
Detta är någon som föddes i ett av världens bästa länder, och som är avundsjuk på någon som flyttat till (inte Schweiz, Japan eller franska landsbygden utan) Irakiska Kurdistan.