12

Ännu en oskuld borta: Första texten i Borås Tidning.
Kunde inte hålla mig och skrev en text i lördags (den 25) om Husby-eländet. BT publicerade den, men bara i papperstidningen verkar det som, för jag hittar inte den på deras hemsida. De köpte texten den 27 så den borde ha hamnat i tidningen den 28. 
Nåväl, i brist på länk lägger jag upp texten här: 

Om alla har rätt, varför har det blivit så fel?

Om jag fick en krona för varje gång någon under senaste tiden har sagt: ”Jag är absolut emot våld, men jag förstår ungdomarnas ilska.”

På Facebook läser jag att ”nynazistiska medborgargarden” ska ge sig ut på gatorna. Huruvida det är ett rykte eller ej är irrelevant. Frågan är: Hur många av er, som förstår bilbrännande ungdomar som agerar utifrån en känsla av upplevt utanförskap, har samma förståelse – fortfarande utan att hålla med givetvis – för eventuella nynazister som känner att deras land ”förstörs av främlingar” och vill göra något åt saken?

Att förstå är en sak. Att uttrycka förståelse något helt annat.

Att förstå är lätt. Jag kan ”förstå” de flesta. Om (om!) man accepterar premissen att judar är roten till all världens elände så kan jag ”förstå” att man försöker utrota dem.
Om man anser att samhället kommer förfalla när kvinnor tillåts visa håret så kan jag ”förstå” att man påtvingar dem en viss klädkod och straffar de som ej lyder.
Om man är upprörd över döda civila i Afghanistan och håller varje västerländsk soldat ansvarig så kan jag ”förstå” att man dödar första bästa soldat på gatan. Helst så brutalt som möjligt för att visa att man menar allvar, för att så skräck och chocka folk att göra som man vill.

Jag kan – fast jag inte håller med – ”förstå” andras destruktiva agerande, när jag inser att de har accepterat vissa premisser som jag aldrig skulle godta och gjort dem till verklighet. De agerar utifrån sina premisser, sin story, sin beskrivning av verkligheten.

Vad gör vi efter att ha förstått? Hur många orkar nå nästa steg och tala om för dessa ungdomar: ”Jag kan förstå dig, men grabben, du beter dig likväl som en jävla idiot”? Vem ska få dem att förstå att de uppför sig destruktivt och att deras beteende är fullkomligt oacceptabelt? Få dem att anamma ett annorlunda tanke- och synsätt ur vilken ett konstruktivt beteende kan födas? När vi uttrycker förståelse ursäktar vi deras beteende och signalerar att beteendet är acceptabelt! Och då kommer det att upprepas.

Jag är i ett skede då jag försöker klura ut varför min karriär inte blev som jag hade önskat. Varför mitt förhållande inte höll. Varför mitt liv ser ut som det gör. Alla svaren är inte där än, men en sak är säker: Man måste kritiskt granska sig själv. Ta ansvar för egna tankar, ord och handlingar. Sluta skylla på yttre omständigheter. Allt annat är självbedrägeri.
Man måste erkänna fel, be om ursäkt, göra om och göra rätt.
Det är inte kul. En häxbrygd av bitterhet, besvikelse, ilska, sorg och ånger måste drickas innan det kan pissas ut. Men utan den processen uteblir den positiva förändring som jag nu av personlig erfarenhet vet väntar bortom krönet.

Alla som ”vet” att de har haft rätt gällande svensk integration måste fråga sig själva: Har mitt agerande hittills lett till ett bättre Sverige? Hint: Just nu har al-Jazeera inte bara rubriker om Syrien utan även Sverige!

De som innerst inne klappar sig själva på axeln för att de är så kloka att de Förstår bör fundera lite till. Vilka väljer de att ha förståelse för och vilka vägrar de att förstå under några som helst omständigheter?
Där, i den skärningspunkten, finns nyckeln för att se hur ens egen ideologi och synsätt styr det egna beteendet. Strunta i att förstå andra. Förstå dig själv om du kan.

Om vuxna inte kan misstänka, än mindre inse och ännu mindre öppet medge sitt eget feltänk och förändras, hur kan vi förvänta oss att vilsna tonåringar ska ha den förmågan?
Integrationsdebatten är full av människor som har rätt och vet att de har rätt. Vänstermänniskor som vet att allt är Alliansens fel, Alliansen som vet att de har gjort allt som kan göras, de som vet att allt är polisens/politikernas/SD:s/blattekidsens/föräldrarnas fel. Ingen erkänner sitt delansvar och medger minsta misstag.
Om alla har rätt, varför har det blivit så fel?
Varje dag är en ny chans för att förändra Sverige. Dock kan den dagen komma för Sverige, först när den har kommit för tillräckligt många individer. 

6

Jag respekterar Jonas H Khemiri. Har gillat honom ända sen vi föreläste på samma ställe (Telefonplans bibliotek tror jag) 2005. En genuint bra kille och duktig som fan.
Men det var nåt som störde mig med hans brev till Ask och hur alla älskade den. Den var välskriven o berörde mig, men det var nånting ändå. Nånting saknades.

Nu sätter Jasenko Selimovic fingret exakt på vad det var som var fel. Detta är årets svenska text och borde läsas av varenda kotte i Svedala, så sprid!

PS. Jasenkos beskrivning av Ozan Sunars (ytterligare en klockren snubbe som jag gillat länge) hem påminner mig om varför jag älskar det mångkulturella, detta ord som har förstörts och befläckats så hårt senaste åren av välmenande kretiner [syftar inte på Jonas nu].
Plötsligt är jag sjukt nöjd över att ha röstat på Fp i senaste valet.

1

En bok om vedhuggning är storsäljare. Och vad händer? Ämnet kopplas ihop med ”grumliga politiska ströningar i tiden” och plötsligt dras genus och integration in i det hela.
–This is madness.
–Madness? This is SWEDEN!

Några bedömare pekar på att framgången för hans bok kan hänga samman med grumliga politiska strömningar i tiden. Vedhuggning är ju en utpräglad manlig syssla och vednostalgin går tillbaka till gamla urnordiska seder.

Mm, och i MÖ och resten av världen eldade man aldrig ved utan hoppade direkt till kärnkraft.

- Boken har maskulin prägel, man kan säga att den befäster ett gammalt könsrollsmönster. Men den framhäver en mjuk maskulinitet, att man gör något för familjen, säger Lars Mytting.

- Ved är inte bara ett nordiskt ämne. Nästan alla länder har starka vedtraditioner. Alla bergstrakter i Asien och över hela Afrika, säger han.

Jonas Engman, etnolog på Nordiska museet, anser att det ”inte är oproblematiskt att det skapas bastioner som står i strid med ideal om jämställdhet och integration”.
/…/
- Frågan är vem som kan identifiera sig med symbolerna. Det här är nordisk ved, det är grejen. Vi tror att vi vill släppa in alla och bli jämställda, men jag är övertygad om att det finns djupa konservativa värderingar som vi inte vill se, säger han.

Istället för att se ved/eld som en djupt rotad del av vår gemensamma mänskliga bakgrund och historia så ser man ämnet som något purnordiskt och blir ängslig och nervös.
Jag vågar gissa på att svartskallarna kan hantera att en bok om ved blir storsäljare utan att skita på sig och se det som ett olycksbådande svart moln.
Däremot kanske en ”liten detalj” som att polisen, innanför landets gränser, kan stoppa medborgare som levt här i årtionden (Hur kan det INTE bli rasprofilering i slutändan, hur ofta misstänker du nån som ser ut att heta ”Björn” el. dyl. för att vistas illegalt i landet?) och det faktum att vår justitieminister Beatrice ”Tant Gredelin” Ask inte ser några problem med det, det kanske väcker en stilla ”WTF?” inombords?
—————-

Tillägg: Och på tal om det sistnämnda läste jag idag en Facebook-status av Ala Riani, en svenskkurdisk kompis, vilket fick mig att nicka av förståelse och déjà vu-känsla:
[Mina fetmarkeringar]

Jag kommer hem på besök om några veckor. Men det gör ont i magen och jag vet inte om jag vill. Vart är Sverige på väg… Poliser som stoppar enbart på utseende. En DN-artikel till vår justitieminister som får mig att gråta. Det gör ont. Jag känner igen mig. Samtidigt är turkiska presidenten inbjuden till Stockholms universitet. Iranska ambassaden är gäster. Vetenskapens värld öppnar sina dörrar för despoter. Svensk-kurdiska studenter som vill protestera fredligt motas bort av polisen. Polisen igen. Plötsligt känns nya lilla stapplande demokratin Kurdistan tryggare, rättvisare, kärleksfullare. Kanske stannar jag här.

Jag läser det igen: Iranska ambassaden gäster på Sthlms Universitet. Wow. Minnet är kort.

Jag ska tillägga att jag personligen är tveksam om kurdisk polis är rättvisare, proffsigare och mer juste än den svenska. Och det är klart att en kurd som är en del av det kurdiska majoritetssamhället är nöjd med kurdisk polis. Den viktiga faktorn här är dock skillnaderna i historia och förutsättningar dessa länder emellan. För en svenskkurd som Ala, som på nära håll sett bägge länder, borde svensk polis vara tåglängder bättre och mer imponerande än den kurdiska: Utan tvekan. Inget snack. Årtionden av försprång inom demokratisering och århundraden av försprång inom statsuppbyggnad borde märkas bättre och vara mer avgörande.

Om det visar sig att kurdiska politiker skakat tass med iranska diton så skulle jag inte surna eftersom Kurdistan är klämd mellan ”a rock and a hard place”. Regionen är landlocked, saknar hamnar och dess luftrum angränsar till grannar som man haft, shall we say, ”komplicerad” relation med. Kurder har ett uttryck om sig själva: ”No friends but the mountains”. Den framtida överlevnaden hänger på att man ibland är pragmatisk och spelar korten man har fått i handen. Ibland får man skaka tass med tveksamma individer för att det saknas renare händer att skaka.
Men hur Sthlms Universitet behöver vara pragmatisk och ha iranska ambassaden som gäster, det lyckas jag inte riktigt se.

Karaktärsmord

Kommer hem från jobbet varpå frugan berättar att Aftonbladets Martin Aagård har gett sig på Per Brinkemo och antytt att han skulle vara rasist.

Brinkemo säger sig kämpa för att utbilda de allt fler somalier som vi bör ta emot i Sverige – varför försvarar han då SD som vill det motsatta?
Är det för att Brinkemo älskar ”fosterlandet” som han förklarat för läsarna på Avpixlat? Eller för att han tycker att alla som har en annan åsikt än han själv är ”halalhippies”, som han skriver på sin blogg, där han också förklarar att ”det är en demokratisk rättighet att vara emot invandring”?

Vafalls?! Per? ”Somalia-Per”?  (Som jag med värme brukar kalla honom i huvudet när jag läser om honom eller när vi Facebookmejlar alltför sällan.) Jag känner inte till någon svensk (utan egen bakgrund från Somalia eller dess grannländer) som är mer insatt i somaliernas situation, både där och här hemma. Jag har aldrig hört om eller känt till någon svensk som varit mer engagerad i svensk-somalierna. Som har ”hands on” praktisk erfarenhet av, och information om, gruppen.
Det var han som gjorde mig sugen på att besöka Somalia någon gång – vilket jag kan försäkra er låg långt efter Kazakhstan, Afghanistan, Sibirien, norra Finland, Grönland och Antarktis på listan över ställen jag skulle vilja besöka. Per informerade mig om att Somalia är finare än vad många tror, att Somaliland är lite som Kurdistan där jag befinner mig nu; bättre och besöksvänligare än vad folk har fått för sig.

Det finns människor som jag gillar som får skit ibland och även om jag absolut inte håller med om den sedvanliga kritiken kan jag ”se” att personerna har något drag som gör att jag ”förstår” att folk hakar upp sig på dem: Dilsa Demirbag-Sten och Sakine Madon är kaxiga brudar som aldrig hymlat om eller sugar coat:at sina åsikter. Alltid retar det upp nån. Christer Sturmark förnekar det som vissa människor håller allra heligast. Många aktörer brukar uttala sig om kontroversiella ämnen. Alltid får det någons blod att koka.

Men Brinkemo? Stackars Brinkemo som vad jag vet enbart har engagerat sig och med genuin respekt och omtanke försökt göra skillnad?
Andra engagerade som kämpar i motvind får iaf mycket uppmärksamhet – som Sara Mohamed eller Bahare Andersson – vilket kanske retar upp vissa. Elisabeth Massi Fritz är advokat och – antar jag – tjänar därefter.
Jag har dock sett få inom media sprida info om Brinkemos arbete och engagemang. Att engagera sig i somaliska communityn är knappast det bästa sättet att bli känd eller rik. Killen kan verkligen inte anklagas för att vara mediakåt om man säger så. Han har gjort sitt viktiga arbete i det tysta. Och detta är tacken?

Lång historia kort så blir jag mäkta rosenrasande över antydningar om att Brinkemo skulle vara lagd åt det främlingsfientliga hållet. Aagård, vem av er två känner och har umgåtts med flest somalier? Vem av er är mer påläst om Somalia? Vem av er har rest oftare till Somalia? Vem har upplyst Sverige mest om svensk-somaliernas verklighet, utan vare sig fördomar och illa dolt förakt, eller skygglappar och verklighetsfrånvända floskler? Snälla rara nån.
Martin Aagård – jag hoppas att du läser detta – du har just bevisat att du är en patetisk fjant som försöker vinna debatter med förvrängda och illa vinklade ”citat”. Skäms på dig och be om ursäkt omedelbart. Så kanske det blir möjligt att uppbringa ett uns av respekt för dig inom en längre framtid.
Och skäms på Aftonbladet Debatt för att ha släppt igenom sådan dynga. Någon där borde också be om ursäkt. Det är svårt att prata om nytt lågvattenmärke på AB Debatt, men undrens tid är tydligen inte förbi. Den redaktionen kunde visst överträffa sig själv än en gång.

Kontext:
Först skrev Aagård detta, Brinkemo svarade här, varpå Aagård svarade (samma länk fast längre ner)

Bassem Nasr försvarar Brinkemo på Newsmill, men bäst är Adam Cwejmans kommentar på hans egen blogg. Egentligen var det onödigt att läsa mitt inlägg (sorry, så dags att säga det nu), det räcker med att du läser Cwejmans utmärkta avklädning till inlägg.

Avslutar med en skön låt med Khadija Qalanjo. Hon sjunger kasst, men musikerna är hur bra som helst.

Ceci n’est pas une annonce publique

Fick några frågor efter förra blogginlägget, där jag hade nämnt böeutrop i Fittja:

Egentligen tycker jag att om vi har kyrkklockor som ringer stup i kvarten kan vi också ha böneutrop. Ska det vara så ska det vara för alla. Jämlikt. Det är vad som gäller vid första anblicken.

Men sen kommer andra faktorer:

Klockor ringer för att Sverige har vart kristet sedan över tusen år tillbaka. Egentligen tycker jag att all religion borde sköta sitt i det privata och låta de icke-troende vara. (”Men reklam då” säger du? Ja, fick jag bestämma skulle företagens massvåldtäkt av det offentliga utrymmet minskas radikalt.) Så principiellt tycker jag att även kyrkorna borde tagga ner med sina ljud, men nu är det så att kristendom har haft sin påverkan och närvaro under århundraden och vissa inslag har förenats med den svenska eller europeiska kulturen/traditionen. Det ger kyrkorna ett visst undantagsstatus vare sig man är fan of Jeebus eller ej.
Detta kombinerat med ”man får seden dit man kommer” gör t ex att jag inte stör mig det minsta på allt hijabbärande här i Irak/Kurre: ”Det är ditt land, du får göra vad fan du vill, oavsett vad jag må tycka om det.”
Jag må tycka vad jag vill om katolicism, islam eller judendom. Men vad jag tycker om dessa religioners audiella eller visuella uttryck är inte densamma i Italien, Marocko eller Israel, som den är i Sverige.

Som sagt, klockor har ringts här sedan århundraden. Milimeterrättvisa funkar inte. Ska man diskutera religionsfrihet vs det offentliga utrymmet i Sverige får man ha detta i åtanke. Islamiska religiösa krav bör främst jämföras med andra minoritetsreligioner i Sverige:
Judar har varit en religiös och etnisk minoritet i Sverige i århundraden. Jag hade bott många år i Stockholm när jag en dag råkade gå i en liten gata där jag inte brukar gå och fick syn på Sthlms synagoga för första gången. (Och ändå behöver de polisskydd.)
Det finns många iranier och kurder i Sverige. Zoroastrianerna hade ingen bönelokal förrän I ÅR. Den de har nu ligger långt åt helvete i i Sumpan, är undangömd och osynlig i ett vanligt bostadsområde och inget i exteriören avslöjar att byggnaden inhyser ett tempel.
Asatro är intimt kopplad med Sveriges kulturarv och historia. Jag varken ser eller hör de asatroende. Ever.
Vi har många sydostasiatiska invandrare. Vietnameserna var en stor invandrargrupp på 80-talet. Var är de taoistiska, konfutianska och buddhistiska inslagen i Stockholm? Varför debatteras aldrig de audiella och visuella aspekterna av dessa religioner?
Sikherna? Hinduerna? Bahaierna?
Kolla på religionsdebatterna i Sverige sedan 2005. Hur många har handlat om just islam? Hur ofta har de andra religionerna känt sig åsidosatta och haft krav?

Nu till mitt främsta argument: Mitt främsta problem med minaretutrop är det mönster som kan upptäckas hos den religiösa muslimska communityn (till skillnad från den sekulära, ”vanliga”, kulturellt ”muslimska” communityn): 

Först säger man: Vi har ingen moské. När man har moské säger man ”den är bara en källarlokal och ingen fin byggnad.
När man har det säger man ”den är fin och fräsch, men ser så neutral ut, den ser inte ut som en ’riktig’ traditionell moské.
När man har en sån så säger man ”den ser bra ut, men saknar en riktig (hög) minaret. Och då blir det ”minaretdebatt” med den hjärnblödning som följer på det.
När man har en minaret (och vissa klagar på det) säger man ”men minareten bara ÄR, vi ropar inget från den”.

Och då är vi framme vi nuvarande punkt: ”Vi har moské, den är stor, den ser ut som en traditionell moské, den har en hög minaret också… Meeeen, det vore trevligt om vi kunde ha böneutrop från den.”

När det klagas på detta blir svaret: ”Men vi ropar inte 5 ggr om dagen, bara 1 gång i veckan. Det kommer inte vara långt, bara ca två minuter och vi kommer inte ha hög volym.”

En kompis till en kompis (som för övrigt är en riktigt bra snubbe som brukar anordna soppkök till hemlösa på Medis) påpekar här att Fittjamoskén ligger i ett industriområde, långt från privata bostäder.

Ok? Så argumentet är att detta utrop visserligen kommer finnas, men ändå inte höras? Säg att man har böneutrop mitt i de mörkaste norrländska skogarna, 10 mil från varje bebyggelse. Utropet är högljutt och mäktigt, men ingen jävel hör det. Vad är då poängen med det? Det är som Charles Riborg Mann and George Ransom Twiss fråga från 1910 om det fällda trädet: ”Om ett träd faller i skogen och ingen djur är där för att höra det, har det då verkligen gett ljud ifrån sig?”

Så nej, jag dör inte om det ropas ut bön i Fittja. Problemet är bara att en titt i backspegeln visar att denna debatt är steg X i en pågående process som lär fortsätta (för inte fan har den avtagit hittills). Varsågod och ge tillståndet till denna moské. Återkom sedan om 10 år (jag väntar) och tala om för mig att följande argument inte lades fram:

”Vi har ju redan utrop 1 gång i veckan, men det känns inte tillfredsställande. Kan vi inte ha det en gång per dag?”

Därefter: ”Vafan, vi har redan böneutrop en gång i dagen, kan vi inte bara utöka det till 5 om da’n så blir det äkta vara liksom. Och den där fjösvolymen, varje gång jag hör utropet när jag är 100 m från moskén så känner jag mig ledsen/förtryckt/kränkt/åsidosatt i samhället över att jag inte kan höra den när jag är 500 m från den. Detta ljud lindrar min själ och får mig att bli ett med min andliga sida. Kan vi inte bara öka volymen lite så det blir ’på riktigt’?”

När jag var liten och nyinkommen till Sverige fanns det inte ens överhuvudtaget på världskartan att diskutera Muhammedavbildningar, inställda föreläsningar och utställningar, konstnärer under polisskydd, Hizbullahflaggor, burka, nikab och självmordsdåd i Sverige. Det var just därför vi kom till Sverige.
Allt det ovannämnda är realitet idag. Så nej, ”Ceci n’est pas une pipe” (Detta är inte en pipa) för att parafrasera René Magritte. (Ja, jag vet att han ville säga något helt annat med sin fråga.) Minaretutrop i Fittja är inte bara minaretutrop i Fittja. Det är ännu ett litet och till synes harmlöst steg på väg mot en riktning som är helt åt helvete. Därför är jag emot det.

Hjärnblödning

Veckans orsaker till hjärnblödning:

• Dessa tre svar på Gun Holmertz artikel om Hjällbo (som Merit Wager diskuterar på Newsmill)
Tre svar samma dag på samma artikel? Det råder då verkligen ingen spaltbrist.
Missa speciellt inte den här av de tre artiklarna: Huvudbudskapet är ”Vi har ingen lokal!” (Någon som minns Lorrys gamla sketch?)
Vidare ljuger artikelförfattarna om Ayan Hirsi Ali och Breivik. Den som vill veta vad hon egentligen sa behöver bara googla.
• Eva Brunne m fl från Svenska kyrkan påpekar att mänskliga rättigheter är universella, men samtidigt gäller de uppenbarligen inte gossebarn vars föräldrar inbillar sig att Gud vill att de ska skära i sina fullt friska barn. Samtidigt utmålar Brunne & co alkoholism, ensamhet och skilsmässa som svenskhet och en del av svensk kultur (som att vi invandrare aldrig är ensamma, skiljer oss eller missbrukar i våra modersländer). Här ger Annika Borg Brunne & co svar på tal.

 

• När den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet kommenterar denna radiodebatt kallar man humanisterna för ”militanta” vilket, som Christer Sturmark påminner om här, återigen gör denna text av yours truly aktuell.

 

• Ja och utomlands har Mursi från Muslimska brödraskapet valts till presidentposten. Grattis Egypten och lycka till. Det kommer ni behöva. :/
På Aftonbladets ledarsida har man vett nog att inte glädjas, men rubriken ”hellre islamist än militärkupp” visar att man ändå inte fattat det viktigaste. Om MB är bästa alternativet Egypten har just nu, ja då var valet meningslöst och revolutionen är misslyckad (vilket understryks av att ca hälften av egypterna sket i att rösta). Om valet står mellan pest och kolera och inga fler alternativ existerar så finns det ingen jävla mening med att välja; Du kommer förtvina och dö oavsett vilket.
Här lanserar imamen Safwat Higazi Mursis kampanj:

Japp, samma Higazi som 2009 dissade buddhism, zoroastrianism och bahai och menade att de sistnämnda var en fara och zionistmedlöpare.
I klippet ovan säger han att Arabiska förenade staternas huvudstad inte kommer vara Mecka eller Medina utan Jerusalem.
Seriöst, vadan denna jvla fixering vid den där fula skitstaden? Inte ens Mecka och Medina duger uppenbarligen utan de SKA prompt dra Jerusalem ur judarnas händer.

 

Och här har ni lite mer islamisk visdom från Egypten.
[Tack M.V.]

 

Vad säger man? Den här nya stänkaren av tyska Kreator handlar egentligen om miljöförstörelse och Tjernobylolyckan, men titeln är ändå passande: ”Death to the world”.
Missa inte 3:50 och speciellt 4:20 som efter otaliga lyssningar fortfarande ger mig ståpäls.

Och här har ni det mästerliga, mäktiga och bitterljuva introspåret på den plattan. När låten kommer igång 0:46 lyckas den vara dystopisk och vemodig så väl som optimistisk och upplyftande (och till och med svängig) på en och samma gång. Lite som en heroisk marsch under en smutsig solnedgång och mot en säker död.

Etnicitet

Bra skrivet av Hanif Bali, på tal om ramaskrin om Reinfeldts uttalande om arbetslöshet:

Hanif Bali (M): Arbetslösheten ÄR ju större bland invandrare | Samhälle | Debattämnen | Debatt | Aftonbladet.

Irakisk skola i Sverige

RoD: Irakiska ambassaden vill ha undervisning på arabiska för iraksvenska barn, ifall att de vill åka tillbaka till Irak, eftersom ”Språket är nyckeln för att lyckas”.
Tänk att irakiska ambassadören förstår och säger detta gällande landsmän som bor i ett annat land, medan många svenska politiker inte kan (vågar?) vara tydliga med samma princip för de medborgare som bor här i landet: Att kunna svenska är nyckeln för att lyckas för den som bor i Sverige.

Annars är det en intressant misstro som irakiska ambassadören visar:

– Varje dag skriver jag under ansökningar från irakier som vill hem igen. Skälet är att de inte har lyckats få något jobb här i Sverige.

Budskapet är: Kära irakiska barn, chansen att ni ska få jobb i Sverige är liten. Lika bra att ni lär er bra arabiska så att ni, när ni är vuxna och misslyckade i Sverige, kan komma tillbaka och lyckas här. Avsikten må vara god, men från ett svenskt integrationsperspektiv är det inget konstruktivt budskap.

Ännu ett hedersmord

I onsdags bjöd SR:s Studio Ett in mig för att tala om det misstänkta hedersmordet i Landskrona. Det var 15 min fördelade på tre personer så det blev kort. Jag kommer in ca 9:15.

Tillägg: Länken fungerade inte. Har ändrat.

Från gringo till gerilla

Ni minns säkert Zanyar Adami som startade tidningen Gringo för några år sedan. Jag skrev ju många gånger då det begav sig och kritiserade tidningen. Medan Carlos Rojas fortfarande kör på samma linje med utflykter till förorten tycks Zanyar ha lagt gringofasonerna på hyllan. Senaste åren har han jobbat med en dokumentärfilm om sin far (som var gerillakrigare) och deras relation, något som aktualiserades och fick nya dimensioner när Zanyar själv blev far.

Jag minns att någon i Gringo, Dan tror jag det var, frågade mig för flera år sedan varför jag dissade dem. För att ni gör något dåligt, svarade jag. Gör bra saker och jag kommer att hylla.

Idag är jag glad över att kunna ge ros istället för ris: Zanyars dokumentär ”Gerillasonen” är mycket sevärd, välgjord och berörande (jag grät några gånger). Den är djupt personlig och mycket modig. (Vete fan om jag hade vågat göra något så privat och naket och blotta mig och min familj inför omvärlden.)

Där Gringo bara gav en retarderad syn på invandrare så visar den här filmen den smärta som många flyktingar bär med sig. Alla som har flytt från sitt hemland lär känna igen sig på något plan.
Bara bilden på en nyanländ femårig Zanyar (ensam utan sina föräldrar) är nog för att man ska vilja träffa Zanyar och ge honom en björnkram. 

Filmen visas på al-Jazeera vilket är tungt. Se den här! Filmen kan också ses på SVT.

PS. Vidare är filmpostern mycket välgjord; En blick och hela filmens kärnberättelse och dynamiken mellan far och son är där. Filmens tagline är också tung.

”Gerillasonen” lär få många priser vilket den förtjänar. Såhär beskrev Nordisk Panorama filmen:

Jury’s motivation:
”The jury has chosen The Guerilla Son for an Honorable Mention because of its creative approach to dealing with the weight of memory and the role it plays in defining our relationsships [sic] and expectations. At the same time it is a poignant film about the love between a father and a son.”