Avslutningsvis om detta och detta:
Efter invigningen av Fadimes park gick alla till minnesceremonin på Uppsala stadsteater. Zinat Pirzadeh var konferencier och flera aktivister talade, bl a John Duhig från EFD, tidigare nämnda Jasvinder Sanghera (advokaten vars livsöde och böcker jag verkligen rekommenderar er att ta del av) och palestinsk-tyska psykologen/socionomen Ahmad Mansour från Heroes i Tyskland (som bildades med svenska Sharaf hjältar som förebild).
Alla tre ingår i nätverket som jag och Sara Mohammad ingår i och som jag berättat om tidigare på bloggen. (Eller nja, jag har inte berättat så mycket eftersom det hela var “under construction” då.)
Fadimes advokat och hennes syster kom fram och sa några ord. Det var väldigt rörande att se Fadimes syster eftersom hon liknar Fadime. Jag är van vid att Fadime är död, så att se ett levande ansikte som liknar hennes är väldigt märkligt. Detta plus några bilder uppsatta i lokalen som föreställde Fadime (inte de vanliga änglalikt vemodiga bilderna som man är van vid att se, utan bilder där hon ser glad och sprallig ut) påminde mig om att hon faktiskt levde en gång i tiden.
Det hade lika kunnat vara någon annan aktivist (som lever idag) som hade dödats, och Fadime hade varit den som levde och var aktiv i hedersfrågan och blev ifrågasatt av kulturrelativister. Det är sjukt och djupt tragiskt att det “bästa” hon kunde göra för att få fram sitt budskap var att bli dödad! Hade hon levt idag hade det kanske varit hon, istället för andra jag känner, som hade blivit motarbetad av fega organisationer. Och kanske hade jag skakat tass med Fadime på en minnesceremoni över någon annan mördad stackare.
En annan sak som detta påminner mig om är vilken ikon Fadime har blivit, vilket givetvis är förståeligt med tanke hennes mod och påverkan på frågan, men som på sätt och vis är sorgligt. Jag kände inte henne givetvis, men jag antar och utgår ifrån att hon var en vanlig tjej. Hon fattade ett modigt beslut, men hon var inte någon ängel. Hon ville knappast bli en martyr, utan jobba, ha kul, umgås med vänner… leva helt enkelt, som alla andra. Det är lätt att se henne som en massmedial ikon, men hon var väl knappast annorlunda från många av mina tjejkompisar. När man påminns om det blir hennes öde extra tragiskt. Jag tror att det är viktigt att inte glorifiera hennes extraordinära gärning på bekostnad av hennes … “vanlighet” och därmed mänsklighet.
Anyway, advokaten är aktuell med boken “Du ska dö!” som verkar väldigt intressant och som jag läsa så fort det blir tillfälle. I så fall lovar jag en recension här på bloggen.
Iranskan Gisoo Shakeri sjöng en mycket vacker låt och sedan uppträdde Folkteatern med scener ur pjäserna Elektras Systrar, Elektras Bröder och Elektra Show.
Skådisarna i bildspelet nedan är Leila Haji (spelade i Beckfilmen “I stormens öga”), Fikret Çeşmeli (uttalas Cheshmeli) och Yelda Hadodo som jag tycker är jävligt cool då hon ser ut att kunna spöa upp de flesta tykna snubbar. (Om jag någonsin får en dotter vill jag nämligen ha en som kan kickboxing, lyssnar på Motörhead och dricker snubbar under bordet. Om naturen vill straffa mig så får jag väl en mix av Britney Spears och Carola istället.)
Integrationsministern Erik Ullenhag höll ett tal som… well, den gjorde en varken förbannad eller överlycklig utan det var klyschigt och oantastligt. Fina ord som politiker är så duktiga på. (Ja, jag tappade respekten för honom rätt hårt efter hans utspel med Helena Benaouda.)
Enligt programmet skulle Björn Ulvaeus (ABBA) tala och Mikael Rickfors respektive Sara Varga uppträda, men dessa inslag missade jag tyvärr.
© Nima Dervish 2012
Detta bildspel kräver JavaScript.
