I lördags anordnade “Glöm aldrig Pela och Fadime” i samarbete med tiotalet andra organisationer en minnesceremoni vid Fadimes grav.
Närvarande i den bitande kylan var bland andra Sara Mohammad från GAPF, Gulan Avci (Fp), Eduardo Grutzky (ALMA Europa) och Jasvinder Sanghera (brittisk författare från England och grundaren av Karma Nirvana).
Bara ett stenkast från Fadimes grav ligger sorgligt nog hennes pojkvän, svensk-iraniern Patrick Lindesjö-Derakhshan. Jag visste detta, men hajade ändå till när jag svepte blicken över gravarna och plötsligt såg hans välbekanta namn. Nu var det förstås inte hans årsdag, men det var ändå sorgligt med så många samlade kring hennes grav, och ingen vid hans.
© Nima Dervish 2012
Detta bildspel kräver JavaScript.
Finstämdheten i ceremonin befläckades lite av alla journalister på plats som gick/stod över gravar för att filma. Samtidigt måste ju de göra sitt jobb och är det trångt så är det. Ett stort stativ inne i folksamlingen skulle störa ännu mer. Och det är givetvis bra att media uppmärksammar händelsen än tvärtom.
Sen ska väl jag inte säga något, jag var själv tvungen att stå på graven bredvid för ett par närbilder.
Men det var skitjobbigt. Även om jag i min hjärna vet att under jorden ligger blott mull så sitter respekten för gravar djupt, ända sedan min barndom. I Iran är gravstenar ofta horisontella och täcker hela graven som dessutom är lite upphöjd, så man går mellan stenarna, medan här är det gräs över gravarna som ligger tätt sida vid sida.
En vän berättade efteråt att hon hade hört ett par journalister viska till varann gällande Fadimes syster som var där: “Vi tar systern sen.”
Det är sådant gambeteende som svärtar ner folks syn på journalister. När alla började gå därifrån och systern ville vara kvar för en privat stund såg dock Fadimes advokat till att få iväg journalisterna. Det är illa när advokater är mer humana än journalister. 
Tragiskt händelse, som satt så många sår inom många. Men lite har hänt. Du är en av många Nima som håller debatten levande.
Du är en hjälte…..
@Roger: Tack, men även om jag känner mig hedrad (ehum, no pun intended!) så måste jag säga att jag inte håller med. Det finns en lång radda med människor som har jobbat med detta dagligen, under många år. Hade jag varit någon av dem hade jag varit vithårig och fått hjärnblödning för länge sen.
Det låter kanske som artighet/falsk ödmjukhet, men jag menar det verkligen. Med tanke på den frustration jag ofta känt bara av att följa debatten så hade jag garanterat inte pallat vandra länge i Dilsa Demirbags, Eduardo Grutzkys, Nicklas Kelemens, Sara Mohammads, Zubeyde Demirörs och många andras skor.
Och idag står det om ett nytt fall, 15-åriga Sara, som kidnappats, förmodligen för tvångsgifte utomlands. Läste om det i Aftonbladet.
Hur många människors frihet och till och med liv skall offras innan vissa människor gör sig av med sina sjuka ideer om heder?
Enligt vedertagen islamisk juridik så är ett äktenskap ogiltig om kvinnan motsätter sig den. Så med andra ord, ett “tvångäktenskap” är en oxymoron enligt islamisk juridik.
http://www.answering-christianity.com/cant_force_marriage.htm
Enligt islamisk juridik behöver en tvånsgift kvinna inte äns skilja sig från ett tvångsäktenskap, eftersom äktenskapet aldrig ägde rum, samt mannen begår zina, hor, ifall han har sex med henne.
Det är ingen som utryckligen har nämnt Islam här, men jag tycker att ovan klargörande ändå är på sin plats.