Ni får ursäkta överdosen av inlägg om hedersrelaterat våld, men det har skrivits några väldigt intressanta artiklar de senaste dagarna som är värda att sprida.
Den bästa texten kommer från Lena Andersson i DN. Jag kan inte minnas att någon tidigare har gjort en sådan kristallklar analys av problemets innersta väsen:
Att skam kan vända upp och ner på en av evolutionens förutsättningar, skyddet av avkomman, säger något om styrkan i socialt konstruerade idéer. Men socialt konstruerade idéer är just konstruerade. Det innebär att de kan förändras. Men då gäller det att omvärlden inte sviktar … . …. Då gäller det att påminna sig att tradition inte är ett argument, utan kräver argument. Och att familje- och släktnormer inte är en privatsak om de skadar.
Ett av problemen i hanteringen av hederstänkande är att det inte är det fysiska våldet som utgör systemet. Hedersmorden, som är få, är snarare tecknet på att systemet krackelerar. Det fysiska våldet följer när tvånget misslyckas. Mord på döttrar är inte systemets väsen, kontroll är dess väsen. … Hedern och lidandet tiger still, det är skammen och protesten som väsnas.
Hedern utgörs av just stillhet, av icke-handling: att inte få delta i all undervisning eller i aktiviteter med icke-godkända personer, inte tänka fritt om sin framtid men däremot ständigt tänka på sin passivitet och sedlighet, att alltid vara påpassad och passa på sig själv.
Och ytterst: könsåtskillnaden som ideologi och kvinnans fångenhet i könet. Hederskulturen är denna logik. Mord sker inte förrän den förtryckta spränger logiken och vägrar lyda.
Hedersförtryck är inte – som alkoholism, allmän försumlighet eller regelbundna raseriutbrott, vilka också helt styr familjers liv – ett missbruk, en oönskad olycka, en bristande impulskontroll. Hedern är ett högsta ideal, ett idésystem om det bästa sättet att uppfostra och det mest anständiga sättet att leva. Förtrycket kan aldrig upphöra så länge idésystemet är kvar. Det måste ändras inne i huvudet på dem som bär det. Det kan bara ske genom stöd och positiv påverkan av tankemönstren så att det till slut blir uppenbart att systemet är ohållbart. Tydliga regelverk hjälper förmodligen också.
Att räkna offer för hedersmord och säga att hederskultur inte finns som struktur ska nog ses som en felslagen ambition. Eftersom mördandet inte är strukturen utan ett symtom på den och eftersom förtrycket utgörs av oavlåtligt mentalt våld, är det inte i första hand mordoffren som förkroppsligar den förfärande verkligheten.
Katarina Wennstam skriver klockrent i Aftonbladet:
[Om "balkongflickor"] Att utreda ett till synes tragiskt självmord som ett kanske ännu mer tragiskt mord är förstås integritetskränkande för familjen och en grannlaga uppgift för polisen. Det finns tveklöst problem med att direkt utgå från att en flicka med rötter i Mellanöstern som tar livet av sig i stället har blivit mördad.
Men vad är alternativet? Att rättsväsendet sitter med armarna i kors och faktiskt skickar signalerna att detta är en lucka i lagen som man inte kan, vill eller vågar täppa igen. Av rädsla för att stöta sig med folk, av rädsla för att bli kallad rasist? Polisen är onekligen ganska vana vid att trampa folk på tårna i andra utredningar. Dessutom måste det vara möjligt att bedriva en proffsig utredning utan att förnedra människor eller den kultur de har vuxit upp i.
UNT har en intressant intervju med Nicklas Kelemen som var projektledare för Rädda Barnens dialogprojekt 1997–2009 (som RB sedan lade ner):
Jag har pratat med många tjejer och killar som har varit hotade till livet och det är ingen som jag vet om som vågade göra det hon gjorde. …
I november samma år bjöd vi [Rädda Barnen] in henne till ett seminarium i riksdagshuset. Hon var rädd och ångestladdad, hon var ingen Jeanne D’Arc. Tårarna kom, men hon var beslutsam om att kampen var viktig.
… Hon bad mig förklara för politikerna att hedersvåld har med kulturen att göra. Jag sa till henne att svenskarna är rädda för att prata om det här, för att det är något främlingsfientliga kan utnyttja. Hon sa, mycket upprörd: Vad har de med mina rättigheter att göra?
Sydsvenskan:
Till en början [eftermordet på Fadime] verkade insatserna styra åt samma håll. Man talade om samma saker: Att förtrycket och våldet inte kunde accepteras. Att samhället hade svikit de utsatta tjejerna. Att samhället nu måste sluta svika de unga tjejerna.
Men ganska snart tog diskussionen om definition och orsak fart. Vad är egentligen hedersvåld? Vilka gör sig skyldiga till det? Vilka drabbas? Beror det på etnicitet, könsmaktsordning, kultur och tradition eller religion?
Enligt Juno Blom och Sara Mohammad står den diskussionen fortfarande i vägen för det praktiska arbetet med att skydda unga drabbade. Det råder en beröringsskräck när det gäller hedersvåld och förtryck, menar de.
– Rädslan att stämplas som rasist för att man pekar ut särskilda grupper styr mer än de ungas rätt till hjälp och skydd, säger Sara Mohammad.
– Det är lättare att blunda för dem som är utsatta än att ta strid med dem som utsätter. Men det är fegt. Vi måste ha modet att stå upp för dem som behöver hjälp, säger Juno Blom.
Längre ner i texten säger Sara Mohammad:
– Jag kallades akut till Kalmar för att en 14-årig flicka riskerade att bli bortgift. På ett möte med socialtjänsten sa jag att de måste agera direkt, flickan skulle sannolikt föras till sitt hemland redan samma helg. Först sa socialen helt nej till att omhänderta henne, eftersom flickan inte själv hade vänt sig till dem. Sen ändrade man sig. Men trots mina varningar väntade man till efter helgen med att agera. Då var det redan försent. Flickan hade, precis som jag trodde, tagits ur landet den helgen.
SvD har talat med Sara Mohamamd, Elizabeth Massi Fritz, Zubeyde Demirörs, och Nalin Pekgul.
Enligt Ungdomsstyrelsen lever 70000 unga killar och tjejer under hedersförtryck – lågt räknat. Av dem uppskattas 8500 vara oroliga över att bli bortgifta.
Omfattande satsningar har gjorts under senare år; efter mordet på Fadime Sahindal ökade budgeten plötsligt tiofalt. […]
Tyvärr, menar Sara Mohammad, tassar det svenska samhället ibland på tå kring problemet.
– Att ge killar och tjejer olika tider i badhuset är till exempel inte bra. Det gör bara att man bejakar de här familjerna – det kommer att slå tillbaka senare.
[Massi Fritz] – Trots att vi vet att många utsätts för hedersrelaterade brott händer väldigt lite. Jag tycker att vi ska kriminalisera tvångsäktenskap och föra in hedersbrott i vår lagstiftning.
…
– […] Jag tror på hårdare påföljder och utvisning. Just utvisning avskräcker mest.
När sjuksköterskan och förra S-politikern Nalin Pekgul ville diskutera hedersmord på 90-talet avfärdades hennes berättelser som fantasier. 1996 ströps 15-åriga Sara av sin kusin i Umeå – och debatten tog fart.