Mer mus med Mustafa

Jag hade förträngt Mustafa Cans porrnovell om Siv Jensen (som jag skrev om här), men en kompis påminde mig om att Mustafa nu har publicerat del två:
(Nja, nu och nu, jag ligger ju efter här, texten publicerades den 12.)

Som alltid när jag var maksimalt [sic] en meter ifrån en blond kvinna med stora bröst började det pirra i kuken. Helvete! …
Jag tänkte på… oh, jag tänkte på… Sivs stora runda häck när hon nu långsamt böjde sig för att ställa handväskan vid fåtöljens fot. …  Tänk att sätta klorna i hennes häck, lyfta på kjolen och stöta in i henne, vända sig mot publiken och säga: seså, detta är ingen våldtäkt, detta är bara en liten förening i praktisk integration.
…
Kåt var inget ovanligt tillstånd för mig, det var ett naturtillstånd. Men den här kåtheten var av ett slag jag aldrig hade erfarit tidigare. Den hade inslag av… ömhet? Ja, ömhet! Det var kuk och hjärta i en… för mig…främmande förening. Var det det som kallades kärlek på västerländska? Den där rena oförställda kärleken som spränger rakt igenom ideologi, religion, kultur, konventioner, myter, geografi, ekonomi, etnicitet…?

Ok, jag fattar; Han är ironisk och utmålar sig som en kåt vilde (nidbilden som vissa har av invandrare) som inte begriper sig på “västerländska” koncept som kärlek. Men fortfarande… Det här blev så otroligt fel.
Jag är lat så jag snor från Lisa Magnusson:

Kanske söker han med sina texter visa på det vanskliga i att reducera människor till en liten variabel, vare sig det handlar om hudfärg eller kön eller något annat. Men han gör det i sådana fall på ett sätt som är så ursinnigt och vedervärdigt att jag inte ser hur det skulle kunna lära någon något endaste dugg. Det är bara sorgligt.

Utöver det är jag nog också sotis: Jag vill också kunna skriva saker som “jag kunde se att hon tog sats från fittan, fittan som bara var en meter från mig men så oändligt långt borta” eller  ”det var någonting mer med hennes fitta som fryste tiden i ett ögonblick som rymde all min lagrade trängtan efter det mest praktfulla blondheten kunde uppvisa”, och få det publicerat utan att bli fullständigt hudflängd av allt och alla och fortfarande ha möjligheten att bli publicerad igen.