Christopher Hitchens brev till amerikanska ateister:
Dear fellow-unbelievers,
Nothing would have kept me from joining you except the loss of my voice (at least my speaking voice) which in turn is due to a long argument I am currently having with the specter of death. Nobody ever wins this argument, though there are some solid points to be made while the discussion goes on.
I have found, as the enemy becomes more familiar, that all the special pleading for salvation, redemption and supernatural deliverance appears even more hollow and artificial to me than it did before.
I hope to help defend and pass on the lessons of this for many years to come, but for now I have found my trust better placed in two things: the skill and principle of advanced medical science, and the comradeship of innumerable friends and family, all of them immune to the false consolations of religion.
It is these forces among others which will speed the day when humanity emancipates itself from the mind-forged manacles of servility and superstitition. It is our innate solidarity, and not some despotism of the sky, which is the source of our morality and our sense of decency.
Läs resten här.
Jag säger följande:
Religion och tro KAN vara bra om:
* Din trygghet i tillvaron ökar
* Universum blir större i ditt sinne
* Du blir inspirerad till att bli klokare och mer kunnig
* Du får lättare att förlåta
* Du får lättare att känna kärlek
* Du får vägledning mot ett mer positivt sätt att leva
* Du känner stöd för vad DU känner är rätt
Däremot är religion INTE bra om:
* Du tvingas överge vad du tror är rätt för att passa in
* Du får lättare att hata (speciellt sådana som är av annan religion)
* Du börjar tänka skadeglada tankar (som “haha, du kommer brinna i helvetet när du dör. Rätt åt dig!” eller “Det där är ett straff från Gud, så de förtjänar det!”)
* Din världsbild blir snävare och mer obildad
* Du välsignar våldsdåd om de skett av religiösa skäl
* Du tror att du sitter inne med den enda, oförfalskade sanningen
* Du förlorar ödmjukheten inför världsalltet
* Du börjar lägga dig i hur andra lever sina liv
* Du enbart lyder utan att ifrågasätta
* Du slutar ha kul
Instämmer till 100%
Otroligt bra skrivet!
Jag är för sekularisering och allt sånt, jag tycker att det är självklart att ingen Kyrka ska ha inflytande över det politiska livet, även om Kyrkan påverkar opinionen stort men det gör även jordbävningar i Japan so there you go.
Hitchens gör dock två saker som har lite svårt för. “[...]all of them immune to the false consolations of religion.”. Han påstår alltså att den tröst religion skulle ge är falsk, vilket är helt bisarrt i och med att den tröst man kan behöva är oerhört individuellt. Hitches verkar alltså helt seriöst kunna gå upp till en religiös döende patient och säga “Din religion kan inte trösta dig, du är inte tröstad på riktigt”. För mig känns det som ett angrep mot att religion skulle kunna få folk att må bra.
Den andra är att “The cheap name for this lethal delusion is religion, and we must learn new ways of combating it in the public sphere, just as we have learned to free ourselves of it in private”. Nu låter han ju bara hetsig. Antigen inser han inte att han med det här uttalandet mer eller mindre får alla religiösa att framstå som galningar, eller så är det det som är hans mål. Han skriver tom rent att man ska slåss mot religion i det allmänna rummet. Lite av ett heligt krig måste jag säga. Och vem sa att Ateism inte är en religion?
Jag köper Patriks kommentar till fullo, men kan inte köpa ditt argument om tröst. Visst, känner du tröst inombords så är du “tröstad”, men det kan lika gärna vara en falsk tröst. Om jag ljuger för en mor vars dotter har våldtagits och styckats och säger att hon lever och mår bra i en annan del av världen är hon lättad och tröstad, men baserat på en lögn. (Jag är fullt införstådd med att ingen kan med säkerhet motbevisa Guds existens.) Men med ditt argument kan man inte säga till den som tror sig sig se dansande rosa elefanter och blir glad av det, att dansande rosa elefanter egentligen inte existerar och att han hallucinerar.
Jag föreslår en falsifierbarhetsprincip i fall som med den våldtagna och styckade dottern. Om du påstår att hon lever så gör du ett falsifierbart påstående (som troligen, förr eller senare, kommer att nystas upp). Att istället säga att hon väntar “på andra sidan” gör att du kanske på sikt kan göra sorgen lättare att bära (så länge det inte finns ett liv efter döden och dottern hamnade i helvetet, eller nåt åt det hållet. Då är du fucked.). Att lugna folk med paradiset i sorgetider är en säker lögn, så länge det verkligen är en lögn.
Javisst, men min poäng är:
Varför skulle man säga till (exempelvis) en mor att hennes (exempelvis) dotter är i himlen? Jo, för att trösta. Att dottern i detta liv HAR blivit skändad/torterad/osv är ÄNDÅ ett faktum som ingen tröst i världen förändrar. Att trolla (?) fram ett ANNAT liv i en ANNAN (presumtiv) värld gör inte inte att man kan komma bort från den obestridliga döden i DENNA värld. Ingen kan säga att dottern ifråga inte led en ytterst (fysisk och psykisk) plågsam död.
Man KAN ge/finna tröst på ett sätt som är fullt kompatibelt med logik och fakta. Man kan se till att förövaren fångas. Man kan vidta åtgärder som gör att samma sak inte drabbar fler mödrar. Man kan trösta med att den mördade var älskad och fick kärlek fram till innan mordet. När det inte handlar om små barn kan man även trösta med att den döde iaf hade ett fint liv medan hon levde.
Denna tröst får inte HELLER bort de fakta jag nämnde ovan, men det gör den likvärdig med den religiösa trösten, inte sämre. Att trösta med efterliv skapar en potentiell längtan efter döden och ens egen efterliv (med dem man förlorat), medan den andra varianten skapar en vilja att göra saker och ting bättre i denna värld.
Visst, det KAN finnas ett efterliv, men med tanke på allt som kristendomen har haft fel i tidigare (jordens rotation, jordens form, världens kreation, evolutionen) så tycks den inte vara en ideologi som har sanningen som sin starka sida.
PS. Ursäkta versalerna. Jag skriker inte, bara betonar.
Jag håller med. Faktum är att jag tror att vi överlag i princip är meningsfränder när det kommer till religion. Däremot tycker jag att vissa ateister (däribland Hitchens) framställer sin åsikt som mer sofistikerad än vad den i många lägen är. Religioner bör betraktas som alla andra filosofiska idéer (där vi naturligtvis påpekar att deras metafysik sällan övertygar). Själv anser jag att en muslim, buddhist, judaist (observera att detta gäller den rent religiösa aspekten), kristen, nazist eller en liberal bör bemötas med samma grundläggande inställning och man bör låta dem förklara deras resonemang på samma villkor.
Ett intressant sidospår som Humanister borde fundera över när det rör just Hitchens är hans syn på abort (en fråga där han är vagt ogillande mot aborter och föredrar preventivmedel). I Sverige anses ju aborter i allmänhet vara en helt oproblematisk fråga medan Hitchens (och en hel del andra ateister) inte är lika absolutistiska. Just abortfrågan är intressant eftersom den i Sverige ofta får en väldigt dogmatisk, närmast religiös ton (man använder ofta det absurda argumentet att fostret är en del av kvinnans kropp, vilket rent vetenskapligt är ett absurt påstående, istället för den djupare frågan om när livet börjar och vad “människovärde” egentligen är).
Som feg disclaimer kan tilläggas att jag anser att Peter Singer är väldigt övertygande i abortfrågan (vilken någon som ogillar djurs lidande förhoppningsvis känner till).
Jag gillar Hitchens, men jag anser att han kan formulera sig på ett sätt som verkar mer varumärkesfrämjande än intellektuellt stimulerande bland åhörarna (detsamma gäller Dawkins).
Jag håller med om att Hitchens har en tendens att ta till dåliga argument ibland (hans argumentation är ofta journalistisk snarare än filosofisk, vilket dock motdebattörerna ofta också sysslar med) men jag tror att du blandar ihop ateism med sekularism. Sekularism är ju en politisk ideologi (eller snarare en del av en ideologi) som visserligen ofta förespråkas av ateister (även om sekularisering också kan eftersträvas av religiösa, inte minst minoriteter).
Visst kan man diskutera hur kampen för sekularisering bör drivas (och även vad sekularisering innebär). Själv tycker jag att det viktigaste är att motarbeta dogmatism (oavsett om den är baserad på religion, politik, veganism eller vad som helst).
Med tanke på Hitchens utsikter så är han väl lite mer införstådd med sin dödlighet än de flesta av oss (dvs vi som inte har en överlevnadsfrekvens på en handfull procent för de närmaste tre-fyra åren). Vitsen är väl just att han inte kan tjäna något på att göra en dödsbäddskonversion. Själv har jag ganska svårt att på allvar fundera kring min egen dödlighet, och jag antar att jag inte är ensam.
Paradoxalt nog så håller jag egentligen med i vad du säger om hans kritik mot “falsk” tröst. Det känns lite lagom arrogant (a la de gamla grekerna) att påstå att “oäkta” njutning inte är riktig njutning. Om Englas mamma vill få för sig att hon väntar i himlen så kanske det är bättre (även om det med största säkerhet är en “falsk” tröst).
Jag håller med om att det vore arrogant att tjafsa med Englas mor och andra individer om efterlivet när de själva inte har efterfrågat eller initierat en diskussion. Men på samma sätt som en kristen får (och ska få) uttrycka sin åsikt om ett (existerande) efterliv får en ateist som Hitchens uttrycka sin åsikt om efterlivet som ett falskt löfte. Det är en åsikt som man kan godta eller förkasta, men jag ser inte var det skulle vara “arrogant” av honom att ha, och uttrycka, den åsikten.
Hitchens ar fantastisk! Synd att det inte finns ett efterliv som han kan tillbringa i himmlen. Må han leva många år till.