Igår vaknade jag och läste “Ketchupmamman”s debattartikel om mobbning och blev irriterad. Visserligen hade Ingerö redan skrivit ett bra svar i samma tidning, men irriterad som jag var skrev jag detta som publicerades på Newsmill.
Ett argument som jag tänkte på precis innan jag skickade iväg texten och som jag sket i att inkludera: Om en kvinna/tjej använder våld när hon riskerar våldtäkt eller sexuellt ofredande är det ingen som tycker synd om den potentielle våldtäktsmannen, men om ett mobbat barn använder våld i självförsvar så är det synd om mobbaren.
Visst, mobbaren är barn och inte vuxen, men jag tycker vi hamnar på en farlig plats om vi fråntar barn allt ansvar. En frisk tolvåring har viss förmåga att tänka och känna empati.
Ja, han är produkten av sina föräldrar och sin uppväxt, men det är väl alla förövare på något plan. Jag gillar den civiliserade synen som visar medkänsla för alla människor, även förövare, men i Sverige har vissa ibland en tendens att glömma bort att de skötsamma medborgarna inte får hamna i andrahand.
Senare på kvällen kollade jag in debatten på tv4 mellan just Ketchupmamman och Ingerö. Den ser du här.
Intressant! Jag har helt missat det där, men har nu sett på ett par bloggar att det varit en del diskussioner. Jag får ta och se debatten och läsa på lite känner jag.
Blev först väldigt ställd av att läsa “Ketchupmamman” inne hos dig. Det kändes som det inte hörde samman med dig på något vis, då jag tidigare följt hennes blogg.
I alla fall – tog mig tid att läsa hennes artikel här och kände direkt:”Men det där kan jag närmast skriva under på.” Så kan jag också tycka. Sedan läste jag din sida av saken och kan förstå ditt perspektiv lika mycket och tycka det är sant det med. Men så ÄR det kanske? Man har sitt vuxen perspektiv “hur det borde vara” med rätt och fel – konsekvens och handling. Där vuxen världen borde ha gripit in och tagit sitt ansvar, skolan, föräldrarna och lärarna. Där människor borde ha civilkurage, men inte har det. Man kan också se det ur en medmänsklig vinkel där de som mobbar är lika stora offer de själva, men borde lära sig kanalisera sin frustration på annat vis och där den mobbade till sist får nog.
Det är väl stort om man har förmågan att se hela människan och inte bara avfärda honom som dum/elak.
Sedan så har man sina egna erfarenheter i backfickan, varit på den mobbades arena och känt hur det är att bli hånad, kränkt, förnedrad.
Har man riktig otur så kan man också uppleva det som förälder till ett barn som dels har blivit mobbad eller ett barn som faktiskt är styggt mot andra barn. Det finns så otroligt många aspekter i det här som gör det svårt att hantera. Eller veta hur man ska tycka….
Ledsamt att läsa om din skolgång. Hade ingen aning om det, men samtidigt tänker jag att det kanske ( även om det var jävligt pissigt då) präglat dig till att bli den du är idag? Jag var mobbad och alltid ensam, utfryst bland kamrater från första klass och framåt. Då på 80 talet var det väl andra metoder än idag. För jag minns i tredje klass när Johan och Torbjörn ( tänk att man minns deras namn!) drog ner mina jogging byxor i matsalskön inför hela skolan. Alla skrattade. Jag var ett tacksamt barn att mobba eftersom jag knappt sa ett ord under hela min skoltid. Men jag minns så väl straffet de fick av en förbannad fröken – de fick stå framför klassen och dra ner sina byxor. Än idag minns jag hur de grät och vägrade göra det.
För min eller för vår del – även om min son för all del är en snäll kille men lättpåverkad av andras dumhet – så vet han att han kommer få stå till svars för ALLT han gör. Han vet att det är min metod. Det gör också att han tänker till på ett annat sätt, när han har det ansvaret och inte kan gömma sig bakom något. Definitivt inte bakom sin mamma i alla fall. 
Det hade inte gått i dagens skola, för då hade det blivit världens liv. Men någonstans så tror jag ändå att det var rätt metod, om än något märklig metod. För de skämdes. Den ena pojken bad till och med om ursäkt.
När min äldsta son som nu är femton betett sig illa genom sin skolgång några gånger ( inte mobbat, men varit med fel personer som i sin tur behandlat andra illa. Min son har varit en follower. ) så har han fått ringa själv eller besöka personen han varit taskig mot eller där han gjort fel ( jag sitter givetvis med. Stöttar, men håller inte med.). Jag har definitivt inte varit någon jamsig morsa som sagt:”Men mitt barn gör aldrig fel” (vilket är en vanlig reaktion bland föräldrar, tro mig.) . Han ska minsann få känna att han gjort fel, det ska svida och han ska skämmas, för att aldrig mer göra om det. Å det vet han och lärt sig den hårda vägen.
>”Men jag minns så väl straffet de fick av en förbannad fröken – de fick stå framför klassen och dra ner sina byxor. Än idag minns jag hur de grät och vägrade göra det”
Hahaha, klockrent! Det hade blivit världens rabalder i dagens skola, men jag ser rättvisan i det. “Gör inte mot andra vad du inte vill att andra ska göra mot dig.”
Jamen, precis! Det var härliga tider då på 80 -talet! Då fanns det minsann inget jamseri ( förrutom på din skola i O-hamn då)
Åhhh, nu blev det en sådan där “Mitt livs historia” igen hos dig…:) Hahaha.
Självklart finns det alltid andra lösningar – mina mobbare blev påkomna av en “anti-mobbningsgrupp” som fanns på min skola, och jag har då aldrig sett några så rädda ungar i hela mitt liv. De fick sig en utskällning, inför mig, som heter duga, och jag hörde/kände aldrig så mycket som en prutt ifrån deras håll igen.
Å andra sidan så känns det alltid mycket bättre att slå tillbaka, att få ut vreden man byggt upp. Det är en väldigt temporär känsla, men den glömmer man aldrig. Våld föder våld, sannerligen, och personligen tycker jag den icke-våldsamma lösningen alltid är att föredra. Men ibland har mobbaren inte utvecklats förbi reptilhjärnan och behöver en rejäl smocka mellan ögonen för att fatta.
Nima, jättebra.
Det värsta som finns, är en mobbare som påstår sig vara mobbad.
Även om andra blundar så glömmer vi inte dina uthängningar, dina ständiga sarkasmer och ditt öppna hån, Nima. Vi glömmer inte ditt hat, dina okvädningsord och din aggressivitet.
Det var bara någon månad sedan som du skrev att en dotter till en iransk imam förtjänade att bli kallad hora. Du publicerade videon på din blogg med en illa dold skadeglädje. Och du ska fördöma mobbare?!!
1. Jag påstår mig inte vara mobbad. Jag påstår mig HA VARIT mobbad.
2. Jag påstår mig inte ha varit den enda mobbade, utan blott EN av MÅNGA i en klass där de flesta fick höra någon form av glåpord.
3. När du påstår att jag skrev att dottern till en iransk imam [Rafsanjani] “förtjänade att bli kallad hora” visar med all önskvärd tydlighet att du inte förstod inlägget.
Klippet och incidenten du pratar om har inget med barn och skolgårdsmentalitet att göra utan med vuxna, politik, hur ett land har skötts, vilken attityd och mentalitet som har fått råda/gödas och resultatet av den politiken som nu manifesteras och drabbar just de som har drivit denna politik. Här är inlägget:
http://nordicdervish.wordpress.com/2011/02/27/bitter-frukt/
4. När du allmänt pratar om hat/hån/aggression så visar du också att du inte har förstått någonting av allt jag sagt genom åren. Jag antar att du syftar på islam/islamism-debatten och där har jag UPPREPADE gånger sagt att jag inte har något emot vanliga normala muslimer. Om vissa idioter konsekvent vägrar fatta det är deras problem nu, för förklaringar oxh förtydligande från min sida har inte saknats precis.
Jag ogillar islamofascister/extremister, men då har det inte att göra med att de är muslimer utan det faktum att de har fascistoida åsikter.
Glömmas får inte heller att det inte hade funnits någon film att sprida om inte mobbarna själva valt att spela in sina trakassier, i syfte att förnedra honom än mer.
Kevin handlade utifrån provokationen och lät sina plågoandar smaka på sin egen medicin, det enda som jag tyvärr tror hjälper i situationer där djungelns lag råder. Och det gör den, sorgligt nog, i skolvärlden eller bland barn i allmänhet.
Barn måste uppmuntras till att stå upp för sig sig själva, samtidigt som kompletterande insatser som insatser mot mobbning självklart inte ska uteslutas.
Han hade lite tur i oturen den här Kevin, i och med att han var ungefär dubbelt så stor som sin plågoande.
snälla nima. att du allierar dig med ingerö gör mig lika lessen som när marcus birro lät sig intervjuas av Ulf Ekman i Livets Ord-teve eller när han talade på KD-konferens 2010.
Snälla du, skojar du med mig? För det första, att hålla med någon i en fråga är inte en “allians”. För det andra kan väl folk ha rätt i en viss fråga utan att man måste hålla med dem i allt annat. I denna fråga håller jag med Ingerö. Även om självaste Ekman eller Ahmadinejad hade sagt samma sak hade jag hållit med.
Att Birro lät sig intervjuas i Livets ord-tv eller talade på KD-konferens upprör mig inte. Frågan är snarare *vilka åsikter Birro uttryckte* vid dessa tillfällen.
Jag skulle inte ha något emot att låta mig intervjuas i Livets ord-tv eller tala på KD-konferens. Jag skulle säga vad jag tycker och gillade de inte det skulle det vara deras problem. Det skulle fan vara underbart att få prata om religion i ett sådant sammanhang. Mkt mer givande än att göra det på en Humanisterna-konferens (trots att jag gillar dem)!
det spelar ingen roll om ingerö har rätt i denna fråga. han är så otäck i så många andra frågor att det är no fly-zone.
Du har så fel att det är skrämmande. “Det spelar ingen roll om han har rätt”?! Så om om någon du ogillar säger att himlen är blå och du tittar och den ÄR blå så är du beredd att påstå att den är rosa bara för att du inte gillar personen i fråga? Jag tycker precis tvärtom: Det är skitsamma vem personen är och vad jag anser om denne; har han/hon rätt så har han/hon rätt.
Det finns ett fint litet ordspråk som alla i det här landet tror blint på:
“Det är aldrig ens fel att två träter”
Följaktligen tar man inte itu med mobbare på svenska skolor utan man “medlar” istället.
Hu vilken förnedring! Först blir mobboffret trakasserat, hotat och misshandlat. Sedan ska man ställa upp på medling också…
Nä. Jag har rätt.
och skulle ingerö pekat upp i det blå och sagt “åh, hå hå, så himlen är blå” så skulle jag satt krokben på´na och sagt “nej, den är grusbrun”
Nej. man sätter sig inte hos Ulf Ekman. Ty context is everything
>”och skulle ingerö pekat upp i det blå och sagt ”åh, hå hå, så himlen är blå” så skulle jag satt krokben på´na och sagt ”nej, den är grusbrun”
Så om Ingerö säger att du är supersmart så sätter du “krokben på’na” och säger: “nej, jag är dum i huvudet”?
>Ty context is everything
The truth is the truth, anywhere spoken.
Cheers bro…
äsch, cheers mate!