Ateistiske författaren Richard Dawkins har hamnat i blåsväder för att ha sagt att han känner ”visceral revulsion” när han ser kvinnor i burka.
Jag tycker att det är för en stark formulering och skulle inte formulera mig så. Burka eller inte burka, det är människor vi pratar om. Men samtidigt så tolkar jag hans kommentar, inte som förakt mot kvinnorna utan mot seden som går ut på att täcka kvinnor från topp till tå, inkl. ögonen och ansiktet. Det är trots allt en extrem och kvinnorförtryckande sed.
Last night he stood by his remarks and told the Daily Mail: ‘I do feel visceral revulsion at the burka because for me it is a symbol of the oppression of women.’
Dawkins anklagas för muslimofobi, men hey, låt oss vända på det. Hur många av Britanniens burkaklädda kvinnor känner inte ”visceral revulsion” när de ser brittiska kvinnor i kort kjol eller homosexuella på Londons gayparad? Två fel gör inte ett rätt, men den som upprörs över människoförakt bör väl reagera varhelst det förekommer.
Och de som är kränkta över Dawkins kommentar, undrar hur mycket ”visceral revulsion” de känner när de ser filmer med talibaner/islamister som stenar/skjuter/piskar folk? Undrar hur mycket de protesterade över det?
Själv känner jag ”visceral revulsion” när jag ser ungdomar med byxhäng så halva arslet och kalsongen syns. Seriöst, jag gör det. (När jag ser människor som skiter ner sätena på pendeln med sina skor så fantiserar jag t.o.m. om våldsamt ingripande.) Vem upprörs över det?
Om dessa ungdomar påstod att Gud vill att de ska klä sig såhär skulle jag tycka att de inte var riktigt kloka. Samtidigt är jag trevlig och juste mot kids med häng när jag träffar dem och skulle inte kräva lagar som förbjuder dem att ha häng. Å andra sidan skulle ingen uppröras om ngn arb.givare sa att en anställd inte får ha häng på jobbet.
Konklusion: Saker å ting blir jävligt mycket lättare att diskutera när de inte är religionsrelaterade. 
