Cirkus Realtid del 6 – Epilog

Okej, pust. Äntligen framme vid sista inlägget. Tack alla ni som orkar så långt.

• Ni får ursäkta att det varit långt, men det är svårt att på tio rader sammanfatta en relation som började i sep 2008, ett gräl som pågick i 81 dagar och en mediecirkus som pågått i över en månad. Min erfarenhet av bloggen har varit att när jag (exempelvis) skriver något positivt om Israel men poängterar att jag även stödjer palestiniernas rättigheter, så frågar någon: “Varför hatar du palestinier?”! :S
Därför är jag överpedagogisk i förklarandet av denna soppa och vill besvara ALLA frågor så att jag i framtiden bara kan hänvisa till dessa inlägg. Som sagt, den som inte orkar eller ej tog Realtid på allvar behöver ju inte läsa.

• På tal om det, många har sagt: “Skit i det, vem bryr sig om Realtid? Alla vet att det är en skräptidning. Skaka av dig och gå vidare.”
Sant, men lätt för dem att säga. Folk har skrivit skit om mig förr, men det har gällt mina åsikter och därför aldrig stört mig. Nu kom dock fruktansvärda anklagelser om att jag skulle ha våldfört mig på kvinnor och utnyttjat dem sexuellt. Det är inte smågrejer. Den enda anklagelse som kunde vara värre är väl brott mot barn och … nekrofili. Ni kanske kan skaka av er sådant, men jag tar inte lätt på det.

• “Släpp det Nima”, sa någon. Rent mentalt släppte jag rätt mycket när jag efter att ha talat med vänner och kollegor insåg att de inte trodde på lögnerna, men det är först nu när jag presenterar min version som jag kan släppa det helt.
Så länge Realtidsartikeln ligger och skvalpar i cyberhavet och ploppar upp när man googlar på mig så vill jag att även mina inlägg ska ligga och skvalpa.

En intressant sak som jag visserligen inte tänker dra för stora växlar på, men som jag finner vara ett roligt sammanträffande är att kvinnan som Bernt har förhållande med är “Sekionschef för kommunikation, opinion, information och media” på Rädda Barnen, organisationen som jag har sågat rätt hårt väldigt många gånger: [1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16]

Efter Rädda Barnens censur av Pernilla Ouis forskningsrapport om hedersvåld var min blogg den enda kanalen där hon kunde bemöta Rädda Barnens smutskastning av henne. Jag var den som avslöjade nyheten för Aftonbladet och skrev också en kolumn, vilket så småningom ledde till att ämnet stöttes och blöttes i tidningar, radio och tv. Även Rädda Barnens tidigare pinsamheter togs då upp och visade på ett mönster.
När jag och Emre skrev boken “Varför mördar man sin dotter?” såg jag till att vi hade ett helt kapitel om Rädda barnen vs Pernilla Ouis och har fortsatt nämna händelsen på våra föreläsningar, allt detta eftersom RB aldrig gav Pernilla den ursäkt hon förtjänade, vilket jag tyckte var ruttet gjort. (I övrigt har jag absolut inget emot Rädda Barnen som gör ett bra jobb så länge vissa ansvarigas omdömen inte grumlas av klassisk svensk PK-feghet.)

Som sagt, jag riktar inga anklagelser mot någon, det är säkert bara ett lustigt sammanträffande.

• Till de som ev anser att jag har “hängt ut” kvinnan i artikeln: Som sagt, jag ville inte gå den här vägen, men efter JK:s nedläggning av min anmälan så fanns inga alternativ kvar. (Även om jag hade publicerat Kvinnans namn och bild hade det fortfarande varit mildare än det hon gjort mot mig, för jag hade åtminstone spridit sanningar om henne, inte lögner.) Men självklart vill jag inte sjunka till samma nivå och har censurerat alla uppgifter som skulle kunna avslöja kvinnans identitet.

• Ni bör veta att trots mina monumentala bautainlägg har jag uteslutit en hel del och hållit mig till det som berört MITT fall och varit nödvändigt för att förklara denna soppa. Tro mig, det finns mycket mer som hade kunnat bli “saftiga” avslöjanden i händerna på en klickbordell. Jag har skärmdumpar och mejl som skulle få en viss redaktion att dräggla mer än Pavlovs hela kennel.

En nödvändig shout-out till de inblandade i kampanjen mot mig: Vad tror ni om mig? Jag är journalist! Tror ni inte att jag också kan gräva skit om er? Jag har också ett nätverk, kontakter och trådar att dra i och få information från. Det är mitt JOBB att gräva. Som en viss snickare sa: “sök och du skall finna”. Sedan 3 feb har jag inte gjort annat än söka, och tro mig, jag har funnit mer än jag kunde föreställa mig. Jag har en Realtid-mapp med ALLA inblandade, och som ni ser är den innehållsrik.

Jag vill speciellt nämna inblandningen av en viss person som spelat en avgörande roll genom att elda upp denna soppa underifrån. Till denne (du vet vem du är) vill jag säga: Jag vet allt, och har bevis i form av mejl och skärmdumpar. Skäms!

Till ett par tidigare vänner som jag vet har slickat i sig denna händelse och spridit den: Jag vet vad ni har sagt bakom min rygg. Skäms på er också. Jag gillade er och även om vi blev ovänner har jag fortsatt tala positivt om er inför andra. Vänskap kan ta slut, men man glömmer inte de forna positiva minnena för det. Man går inte omkring och glädjs åt fd vänners motgångar.

Jag låter kanske hård, men efter att ha sett hur vissa människor hugger en i ryggen känner jag att det behövs en seriös markering till framtida fiender att tänka efter ett par gånger. Jag förlåter snabbt men jag glömmer aldrig.

Nu dags för lite mjukhet också:
I mina inlägg har jag nog bitvis låtit bitter. Det blir man när så pass allvarliga lögner sprids om en. Men trots att det varit ett rent helvete måste jag såhär efteråt säga att jag är glad och tacksam:

• Detta var en prövning för mig och min flickväns färska förhållande. En sån sak hade knäckt de flesta relationer, men vi blev ännu starkare. Händelsen prövade bådas vår tillit och tålamod, och jag måste säga att vi klarade det galant. Inte en enda gång har vår frustration gått ut över den andre.
Utan det enorma stödet, all kärlek och alla goda råd från min älskade combat-kurd hade jag krackelerat fullständigt. Every home should have one.

• Jag har på två månader lärt mig SÅ mycket som all världens utbildning inte hade lyckats lära ut. Dels har jag lärt mig om vänskap. Enligt klyschan är det i såna tider man lär sig vilka som är de bra respektive mindre bra människorna omkring en. Så sant! Stöd har uteblivit från vissa vars vänskap jag aldrig i mitt liv betvivlat och som tidigare har haft mitt oreserverade stöd.
Samtidigt har jag fått storsinthet och stöd från vissa som jag inte hade förväntat mig det ifrån. I det stora hela måste jag tacka de flesta vänner och kollegor för att det inte glömde bort sin kännedom om mig så fort det började blåsa hårt.

• Dels har jag lärt mig om mitt yrke. Det är bra att känna på hur det är att vara på “andra sidan” så att säga. Nu vet jag hur det känns när journalister skriver om ens privatliv vilket kommer ge mig en helt annan nivå av förståelse och känslighet i min yrkesverksamhet.

På ett internetforum har min “ekonomiska misär” debatterats flitigt. Egentligen gör det inget; jag är tusen gånger hellre fattig än en lögnare, men för den som bryr sig:

Jag hade ont om pengar i ett par månader vilket egentligen var mitt eget fel eftersom jag hade undlåtit att skicka in rätt många fakturor i tid vilket ledde till tillfällig soppatorsk på kontot.
I ett helt år då jag jobbade intensivt med boken jobbade jag bara med City och CU och skrev för inga andra arb.givare. Så fort boken var klar så kom Iranprotesterna vilket ledde till att jag lekte nyhetsbyrå, slukade alla nyhetsrapporter, hängde på demonstrationer, höll tal och bråkade med idioter här på bloggen. Jag ångrar absolut inte mitt engagemang, det var mitt ansvar, men läxan lärd är att inte vara “koon goshad” (“slapp/slarvig”) med fakturorna!
Trots allt har jag lyckats leva som frilansjournalist i 6 år. I en tid då tidningsbranschen är i kris har jag försörjt mig enbart på skrivandet. Det är mer vad vissa andra klarat av. Jag vet journalister som inte skulle klara av hyran om inte deras partner försörjde dem.

Någon bloggare skrev att jag borde be om ursäkt till kvinnan. Sure, jag är inte den som är den. Låt mig säga detta igen och supertydligt: Det jag gjorde var fel. Man ska inte bli arg och man ska inte häva ur sig vad som helst.
Samtidigt är vi alla människor. De som känner mig kan vittna om att jag har en lång stubin, men när den väl brunnit ner så visar jag det tydligt. Vissa ler när de blir arga. Inte jag, jag släpper ut och visar det tydligt, vilket också bidrar till att jag snabbt blir lugn och drar ett streck för det hela.

Vissa kanske ogillar mitt bitvis grova språkbruk. Vad kan jag säga? Jag är inte typen som säger “järnspikar, nu var du dum” när jag är arg, utan det blir profaniteter. Även när jag inte är arg så har jag för vana att slänga in vissa “vardagliga ord” i mina texter, till min stackars mors förtret.

Detta är absolut inget försvar eller ursäkt för mina formuleringar, men stäng in dig i ett år och skriv en bok om ett deprimerande tungt ämne, bli hotad av en snubbe som äger pistol, gevär och sprängämnen och föreläs utan att låtsas om sju civilklädda poliser runt dig, tjafsa samtidigt dagligen med tjockskalliga människor på bloggen där du skriver om den ena avrättade ungdomen efter den andra, kolla varje dag på filmer/bilder med folk som körs över, skjuts, dör framför kamera, piskas, pryglas, stenas, slängs från höjd, förnedras, torteras, föräldrar som gråter över dödsdömda barn, m.m.  – och när du äntligen hittat kvinnan i ditt liv så är du tvungen att mejla ett jobbigt ex som du inte vill ha kontakt med.
De flesta av er skulle nog inte vinna Dalai Lama-priset då.

Gällande ursäkt: Om kvinnan hade kontaktat mig och sagt, “hörru vafan, vi var ju snälla mot varann, hur blev det såhär?”, så hade jag bett om ursäkt utan problem. Just nu finner jag det svårt att be om ursäkt till någon som förhalade ett lån och ljög om mig i media.
Däremot så vill jag be om ursäkt till många andra:

• Till min flickvän för att hon blev indragen i denna cirkus.

• Till mina föräldrar. Ni som vet ngt om iraniföräldrar vet att de skulle ta guld i grenen “oro” om det var en olympisk gren. Jag kan inte föreställa mig hur ledsna de måste ha blivit över att behöva läsa sånt om mig.

• Till alla iranier: Mitt förlorade temperament ledde till osmakliga kommentarer på nätet om exiliranier.

• Till alla kurder: Mitt förlorade temperament ledde till fördomsfulla kommentarer om “hur hedersförtryckande alla kurder är”, trots att INGEN i denna soppa är kurd.

• Till alla invandrare: Mitt förlorade temperament ledde till en kör av “de är alla sådana”-kommentarer.

• Till alla mina närmaste vänner som har blivit bekymrade pga skrivningarna.

• Till kvinnans systrar: Under tiden som jag umgicks med kvinnan trodde jag på hennes prat om att ni inte brydde er om henne. Jag inser nu att jag dömde er på förhand.

I slutändan är detta en enda sorglig tragedi för kvinnans familjemedlemmar och inte minst hennes barn. Jag hoppas att allt löser sig för alla inblandade och kan bara beklaga min del i att deras familjesvårigheter drogs ut i det offentliga av en oseriös journalist. Kvinnan har även hon blivit ett offer för Bernt och Realtid. Om hon gör något fel så beror på att hon inte är frisk. Vad är Bernts ursäkt?

Minst lika mkt ansvar lägger jag på den sk ansvarige utgivaren på Realtid. Det slutgiltiga ansvaret ligger på honom, något som han missköter, vilket märks tydligt i hans respons när han informeras om att jag och hovpredikanten polisanmält hans tidning. En normal människa skulle anse det vara beklagligt. Den här killen säger: “Vi tycker att det är rock n roll!“

Eftersom de tycker så mycket om rock n roll ska jag bjuda på en dos. Den här låten, och speciellt skriket i slutet tillägnas Bernt och Realtid: