Ur Zeitoons rapportering av gårdagens demos i Tehran:
En gång slog de så hårt med batong på en ung killes huvud att han började blöda. Stackaren gömde sig bakom en buske så att de inte skulle arrestera honom. En av de boende som såg honom genom fönstret gav honom en servett att hålla mot såret. Han bad alla att inte komma nära honom så att polisen inte skulle komma efter honom. Jag bad om tillåtelse att ta några bilder. Han sa: ta dem så att mitt ansikte inte syns.
Ytterligare klipp från gårdagens demonstrationer
U2 fortsätter visa stöd för Iran. Klipp frånkonserten i Milano från i tisdags.
The Economist: På ytan kan allt verka vara som vanligt, men underjord råder en katt-och-råtta-lek, (något som regissören Makhmalbaf den 8 juli inför EU-parlamentet kallade för ”glöden under askan”). Folk skriver slogans på sedlar eller häller grön färg på gator under natten (de ser till att köpa gul och blå färg istället för färdigblandad grön, för säljandet av det håller regimen koll på). Regimen är fortfarande på sin vakt. Ett viktigt datum som närmar sig är 40:e dagen av Nedas död den 30 juli.
6 kommentarer
10 juli, 2009 kl 13:22
Det verkar som att det kommer att gå i cykler.
Fröet är sått, det är omöjligt att hitta fröet och när det börjar växa och bli ett träd är det svårt att riva upp träet med rötterna och utplåna alla spår. Man kan klippa av grenarna på träet och även om man mot förmodan skulle kunna ta bort trädet hinner man inte göra det innan att det spridit sina frön med vinden.
Man kan inte slåss mot en vilja att välja, det är bara en tidsfråga innan folket får sin vilja fram. Att tro att man slagit ner och kvävt viljan är att lura sig själv. Folk går runt med knuten näve i fickan och bidar sin tid.
Varje gång de mördar någon som protesterat fredligt så skapar de människor som inte längre har något att förlora för de har redan förlorat det mest värdefulla de har , sin älskade hustru eller man, sin älskade dotter eller son, sin far , sin mor eller helt enkelt sin älskade eller nära vän.
Ringar på vattnet som har svårt att bara ebba ut.
Diktaturen kan fortfarande vinna slag men de kan aldrig vinna kriget.
12 juli, 2009 kl 00:36
Dags att utöka ditt engagemang kanske? Ett och annat som händer uigurer i Kina, och alldeles nyligen genomfördes en coup d’etat i Honduras. Varför inte ett ord om detta?
Kämpar du för mänskliga rättigheter, eller rättigheter bara för iranier? I mitt förra inlägg pekade jag på din flathet, och många andras för den delen, och en massa små var snabba med att försvara dig.
Var har ni ert hjärta? Ser ni bara ser det ni vill se?
12 juli, 2009 kl 14:55
KK:
Att påpeka att personen vars blogg vi samtalar på just nu inte är fokuserad på världshändelser och orättvisor som du ser,får mig att vilja fråga:
1.Vilka ansvarsområden har egentligen Nima i sin uppgift som allomfattande världssamvete?
2.Bloggar du?
Om så ej är fallet,varför inte starta en egen blogg?
12 juli, 2009 kl 15:15
Du KK,
glöm mina frågor.
Läste ditt tidigare inlägg.
12 juli, 2009 kl 16:56
KK: Din lille fjant. Ta och svara på det jag skrev till dig istället, men jag antar att du inte har något att säga, Dickless.
Åk till Kina istället och kämpa för något, istället för att ödsla din tid här. Pajas.
12 juli, 2009 kl 20:14
KK det är inget som hindrar dig från att skriva om vad som händer i Kina eller Honduras om du saknar det i bloggvärlden.
Då finns det möjlighet att se hur dina hjärtesaker ser ut och vad du ser och inte ser i världen.
Så starta en blogg länka den så vi får se vad du engagerad i och vad inte är engagerad i.
Kommentarer är låsta