Hårt regn

Hemma efter demon. Det hela började katastrofalt, men slutade riktigt bra.
Det hade varit sol hela dagen. Precis när jag gick ut ur t-banan såg jag regndropparna, men ”några droppar kan man ta”. Då började det regna på riktigt. Och sedan när Ove Bring inledde det första talet började det monsunregna på RIKTIGT, som om någon hade öppnat en jvla kran i himlen. Det var alla regnskurars moder.
Hur fan ska man hålla tal? tänkte jag. Jag fryser skiten ur mig och ingen kommer kunna koncentrera sig på talet i det här vädret. Man hör knappt ens något i forsandet!
Stackars Ove kämpade djärvt vidare och publiken… Den underbara och imponerande publiken stannade kvar och trotsade himlen.

Efter Oves tal beslöt sig arrangörerna för att ta en halvtimmes paus och många av oss sprang in på Burger King. Och då blev jag plötsligt nervös. Jag var nöjd med talet, men nu var det helt jvla tomt i skallen. Jag kom inte ihåg ett skit av talet. Jag hade bara övat med papper och nu tycktes jag ha ”fastnat” i manuset: Så fort jag lyfte blicken från det blev jag blank i huvudet. Jag skulle bli tvungen att läsa helt innantill och det är värdelöst att göra så. Det är en av de största synderna inom retorik.

Det var över två år sedan jag höll tal och jag är överhuvudtaget inte så tänd på att synas; jag är van vid att sitta hemma i fulkallingar och skriva. I ett tal ska man däremot tänka på hållning och minspel och artikulation och tonfall och sina händer och fötter och fan och hans moster. Man ska också låta bli vissa saker, som att stoppa in händerna i byxfickorna eller pilla på sitt skägg – saker jag gör hela tiden.

Samtidigt presenterar mina föräldrar mig för en dam och herre. Tydligen var de goda vänner till oss i Oskarshamn. Jag kände inte igen dem ett dugg och tyckte det var pinsamt och kände mig oartig, så dum som jag var sa jag ”Aha nuuu minns jag” utan att minnas ett skit och då kändes det ännu värre för jag visste att min förvirrade min avslöjade min vita lögn.

Kort sagt, jag tänkte att allt skulle gå åt pipan.
Snart återvände solen igen. Och efter en kopp kaffe och en ordentligt genomläsning av texten medan Amineh Kakabaveh höll sitt tal återfick jag koncentrationen. Det hela blev väldigt lyckat och i slutändan skänkte regnet en fin dimension till talet som ju gick ut på vemod och elände för att sedan utmynna i pepp och hopp.

Direkt efter talet när khanoom Hashemi höll på att intervjua mig för Radio Pejvak, kom en rörd kvinna fram för att tacka, och brast då ut i gråt. När jag gav henne en rejäl kram kunde jag inte hålla tillbaka själv, så vi bara höll om varann länge. Det var ett väldigt fint ögonblick.
Vårt folk bär väldigt mycket smärta och längtan inom sig och såren kommer upp till ytan i kristider som denna.

TACK till arrangörerna som skapade en välorganiserad tillställning, moderatorn Ametist som var proffsig och samlad, artisterna som bidrog till att skapa skön fredsstämning, och allra främst tack till den fina publiken. (Ni som var där och såg regnhelvetet vet att de var imponerande.)

Förresten! Idag (4 juli) är perfekta dagen för att spela denna:
”A hard rain’s gonna fall” med Edie Brickell, från ljudspåret till ”Born on the 4th of July”.

19 kommentarer

Under Iran, Sverige/Inrikes