Månadsarkiv: januari 2008

Knäppa sökord

Ja, ni minns, det handlar om sjuka sökord som jag ibland ser i statistiksidan för denna blogg. Som vanligt är det lite av ett mysterium hur dessa sökningar har kopplats hit!

leder burka
Lederhosen kände jag till men… Är det något som muslimska kvinnor i Bayern använder?

vinna i världen pest eller kolera
Positiv kille

sex with googoosh
Fy, visa respekt. (Fast jag har också tänkt tanken)

koranen bacon burn
Hahahaha, det kunde vara en frän idé för en målning. Vilks?

kurder luktar illa
Fan också. Googlade det. FÖRSTA träffen som kommer säger:

Sköna persiska uttryck #1 « Nordic Dervish
”Kurder är inavlade. Turkar är korkade. Iranier tror att de är bättre än alla andra. Araber luktar illa. Afghaner är outbildade drägg .”

Det ser ut som om jag skrivit det. I själva verket är det Mia som skriver det i kommentar till inlägget (i sin tur inom citattecken).

suga min hund
”Hunden, (den perversa) människans bästa vän.”

poesi about palestine
Visst, inget fel på det, men har man inte större chansatt hamna rätt om man håller sig till ETT språk? Poesi om Palestina eller Poetry about Palestine?

albaner knullar
Grattis albaner!

sug my dick
Palestineposei-killen är igång igen.

arab irael sex
Make spellcheck, not war.

jag vill utrota all världens folk så a
Så a…? Så att vad? Så att de dör?
Sök på ”psykiatrisk hjälp”.

nima betyder välsignelse
Det gör det inte men jag förstår hur du tänker.
Det där skulle kunna bli en bra reklamslogan för bloggen. :D

din mamma på japanska
Anata-no okaasan-wa! あなたのお母さんわ
Jag visste att den där universitetskursen 2002 skulle bli användbar NÅGON gång!

Och sist men inte minst:
jill johnson bröst
ジル・ジョンソんの名詞わ

   
   
 

6 kommentarer

Under Ej kategoriserad

Shajarian Jr

Evenemangstips som inte får missas. :)

Pangean Rhythm presenterar världsmusik i världsklass
Homayoun Shajarian och Dastan Ensemble

Fredagen den 1 februari kl. 19.30 kommer Stockholm och Nybrokajen 11 insvepas i musik, sång och poesi med texter av bland annat de persiska poeterna Hafez och Rumi. Såväl instrumentala inslag som känslomässigt medryckande sång följs åt under denna kväll av värme och gränslös kärlek.

Homayoun Shajarian är en av de främsta inom persisk klassisk musik. Han föddes i Teheran (1975) i en musikfamilj och är son till den vokala mästaren inom traditionell persisk musik, Mohammad Reza Shajarian.

www.dastan.net

Fredagen den 1 februari kl. 19.30
Nybrokajen 11, Stockholm
Pris: 250 kr

Boka biljett direkt på ticnet här: http://www1.ticnet.se/PriceTable?eventId=STH18094NYB02011

Lämna en kommentar

Under Världsmusik

Visky Kola

Hade tänkt kolla in en albansk fest tillsammans med några polare. N bangade för att hon är serb. Hennes kompis M bangade också för att hon är serb. Äh, överkänsliga tjejer tänkte jag.

När jag sms:ade X (som råkar vara serb även han) och föreslog albansk fest skrev han: ”Kompis, det är som att bjuda en jude på en nazistfest”.

Right, jag glömde Kosovo och hela den röran.

Albansk bröllop verkar kul dock! ( Missa inte sedelslickandet vid 02.10–02.40 . :D )

14 kommentarer

Under Personligt, Världen/Utrikes

Din mamma…

Christoffer, min kollega från Close-Up magazine har en cool morsa.
(På tal om juggens kommentar i förra inlägget.)

Och på tal om förra inlägget: Jermaine Reifer som är ”Sales Executive” på bildbyrån Getty Images skriver, i ett mejl med rubriken ”house nigger”:

Ever wondered why you are the only foreigner that works as a columnist at Aftonbladet? You tell them what they want to hear.

Men Jermaine-honey, det är ju så spelet fungerar. Man måste spela med så att man kan bli miljonär som alla kolumnister blir.
Guillou och Aschberg som har utländska namn, Lena Sunström (”importerad”), Yrsa Stenius (finska) och Alex Schulman (från den preussiska ätten von Schulman) har lösa tyglar, men undertecknad måste vara försiktig.
Detta gäller även Sakine, Ana och Nisti på City, A. Leone och Quetzala Blanco på Expressen, Nabila, Pascalidou och Benulic på Metro.
Mendel-Enk har däremot fritt fram och kan skriva precis vad han vill om alla ämnen. (Cause he’s a J.E.W.!!!!)

[Tillägg till eventuella tröga läsare: Svaret ovan är sarkastisk.]

17 kommentarer

Under Media

Den ädla konsten att skaffa fiender

En läsare tipsade mig i detta inlägg om en kommentar på en SD-blogg.

Nima är bara ett importerat ordbajsande kräk. Bry er inte om denna ulv i fårakläder.

Jag kollade in länken nu och myste lite. Jag kan inte förklara det, men taskiga kommentarer från idioter ger mig en warm bubbly feeling och ett stort leende på läpparna! Mer sånt!

Kanske är det för att förolämpningar från puckon egentligen är komplimanger, lite som gulliga ulliga får i ulvakläder. That’s right m…..f….., jag skriver och äter och andas och SKITER ord. :D

Avslutningsvis lite finkultur: Faith no more med ”Gentle art of making enemies”.

19 kommentarer

Under Personligt

Breven till och från RB

[Tillägg 6 feb: För din bekvämlighet finns sammanfattning och kronologisk överblick över nyheten här.]

Hann inte göra det tidigare, men nu ska jag lägga upp breven mellan Pernilla Ouis och några på Rädda barnen. Lägger alla brev på samma inlägg, det blir ett monsterinlägg, men allt (nästan) finns på samma ställe. Främst hoppas jag att journalister från andra tidningar tar upp stafettpinnen.
(Kursiveringar o dyl är av mig. Gjorde många fler men de försvann [damn the machines!] och jag orkar inte göra om.)

(Bilaga 1, brev till alla i SCS MENA-regionens personal)
Dear all,
I see that our gender project and report have stirred up some debate. I wasn’t aware of that until Sanna forwarded to me the discussion between Aisha and Ghada. I feel I have to respond since I was the researcher ultimately responsible for the project as well as my introducing text and as the editor (together with Tove) on the other chapters. I would like to point out the following:

The title: ["Honourable traditions?"] I checked it with the three co-ordinators (Ghada, Rana and Aleen) as well as the partner organisations, and all agreed upon it as a good title. Of course it is in a sense ironic; that’s the whole point! The traditions in the name of honour are not honourable when you explore these traditions from the point of view of the victims. But I have decided, since the title is my suggestion, not to have it on this publication, but rather keep it to a forthcoming book I am writing on honour. I hope you understand this decision. The title, however, must indicate that the project dealt with gender-based sexual violence against girls (not boys, in our study).

I suppose it is my statement “Another problem related to Islam discussed in the situation analysis here, is that within sharia ‘rape within marriage’ is an unknown concept since women must be sexually accessible for their husbands. Young wives are hence exposed to repeated sexual abuse in their marriage as for instance the quoted life stories from Yemen above demonstrates.” that has caused some discussion (Aisha mention that I have written that sexual abuse is a rule in Islam, i.e. Koran –can you please tell me where is this statement?).
I want to remind that it is a hadith (that is, an authentic saying of Prophet Muhammad) saying that a wife denying her husband sex will be cursed all night by the angels. I have been involved in the Islamic human rights discussions for many years now, and I know that rape and sexual abuse within marriage is controversial and difficult to address due to this principle. Of course which interpretations of Islam we accept are crucial here, but we cannot dismiss facts and actual problems encountered by the girls and that they clearly expressed. Shall we keep silent about this?

Regarding “Islamic dress”: I don’t understand exactly where in my text you are referring to. We can call “Islamic dress” something else, such as hijab, khimar or covering clothes, if the word “Islamic” should be avoided. For me it is just a question of terminology, but it is the term used by the children and the researchers in the Yemenite report. I am not questioning the Islamic dress code as such, but rather the statements that it protects against sexual assaults and that it can not even have some decorations without being considered as harming the honour of the child wearing it. This is all based on statements of the girls, not something I invented.

When I read Sanna’s mail dating from February 12th I see the question “…are you agreeing with the findings?”. Well, the findings here are actually the voices of the girls, and how can we agree or disagree with what they are saying? We have been a number of professional researchers involved as well as partner organisations and SCS personnel, and we have interpreted the statements of the girls and found some shocking results.
The issue really at stake for SCS is rather if you wish to continue the work against sexual violence rather than questioning the results of the report. I understand if you have other priorities and want to debate that on your meeting in April, and decide not to pursue the struggle in this theme because it will involve hard work against traditions, conservative interpretations of religion, patriarchy and national pride. But I feel I have to defend our work here and say that Ghada, Rana, Aleen and Tove – all representing SCS – took an active part in this project and that SCS already have had the chance to make their input throughout the process, which they did (Thank you all, by the way!). Of course I will be open to comments on my text, but I want to emphasise that SCS has been active all along this project.
The Cyprus meeting was very fruitful and we all felt that SCS in co-operation with partner organisations had some important work ahead to do and that this was only the starting point. We were very radical in our discussions and I felt that we all had something to learn from each other. If SCS now choose not to continue to work with these issues I can do nothing else but to feel it is a pity. I will do what I can to have the report published elsewhere if so, such as by my university (Malmo University can publish it), even if I will do it with my own private money. I feel this report and our findings are too important just to be neglected. I will be happy to change statements in my chapter that I thought was in line with SCS views to be solely my own opinions. I have no problems whatsoever with that.

Anyway, I have no intention to start a hard debate between us and I apologize if I am emotional or defensive. SCS will discuss the report and future work in your meeting – fine. However, I feel that we are disappointing the hundreds of girls interviewed for this study by not publishing the report soon enough. I hope you can understand and respect this standpoint of mine. Best wishes to all of you,

Pernilla

Dr Pernilla Ouis, ass.professor at School of International Migration and Ethnic Relations, Malmö University and senior lecturer at Human Ecology Division, Lund University

Från: ”Moa Roshanfar (Reg. Violence Officer)”
Till: Pernilla Ouis
Kopia: Sanna Johnson
Datum: måndag den 7 maj 2007 13:06
Ärende: RE: Fortsätta arbetet med rapporten

Hej Pernilla
Tack för ditt svar. Jag har diskuterat detta vidare med Sanna och Rana. Vi från SCS kommer inte att skiva ett inledningskapitel utan tycker att forskningen kan börja med det kapitlet som Ghada Yasin har skrivit. Sedan kommer det kapitel som du har skrivit som beskrivande kapitel, där det måste framgå att det är en SCS rapport och inte en självständig forskning.
Där det är viktigt att ett ”VI” står för Svenska Rädda Barnen och de partner organisationer som har varit med och utvecklat rapporten. Inga ändringar är nödvändiga i de andra kapitlen i rapporten.
Om du vill presentera eller använda den del du har skrivit kan du göra det utanför SCSs ramar.

Problemet för oss på Rädda Barnen är att texten om våld skapar en polarisering mellan olika grupper, mellan väst och öst, mellan västerländska och muslimska samhällen. Vi vill vara en radikal röst och utmana mäns våld mot kvinnor och barn, men inte på ett sätt som särskiljer kulturer från varandra och kan leda till vi och dom-tänkande.
Nedan följer några konkreta exempel i texten som antigen måste tydliggöras eller ändras som kan uppfattas som stötande, generaliserande och kan ses som polariserande.
Oftast i texten används ”culture”, ”traditions”, ”communities”, ”societies” etc. det är viktigt att vara tydlig med vad som menas. Här är några exempel;

•Sidan 9 under punkt 3;
“Since sexual elationships outside wedlock are associated with strong
religious taboos in this Muslim setting, sexual abuse in the MENA region is
a special problematic topic for children”.

•Sidan 11 under punkten “sex”;
“It was suggested to have separate FGD with male teenagers as well. The male opinions, perspectives and experiences are important since we are dealing with gender-based violence in patriarchal communities.”

•Sidan 19;
“Playing games and bicycling for example are not accepted for girls in many honour societies because of..”

•Sidan 20;
“The blame of sexual assault and rape is on the victim, not the offender; in honour cultures…”

•Sidan 22;
“The acts that can do so are various, but it seems that in Yemen only wearing a decorated, but still Islamic, dress or laugh in the street is…”

•Sidan 26; hela det stycket om jämförelsen mellan sk hedersvåld och sk svartsjukedrama är problematiskt.

•Sidan 36;
“…and not to be debated openly in public, since it damages the self-image of many Muslims…”

•Sidan 37;
“…children suggested that the Islamic dress…”

•Sidan 43 är väldigt polariserande med utgångspunkt west och east. Det är
lite oklart vilka syfte den fyller.

Sedan gäller det för hela det kapitlet att SCS används konsekvent om det står ”VI” och att jaget där det står för dig bör ändras som tex på sidan 21 hela stycket samt sidan 23 sista stycket där du kritiserar hedersdefinitionen.

20 upplagor eller ex är en symboliskt nummer, vi kommer att trycka upp den i begränsade ex beroende på hur vi/organisationerna skall arbeta vidare med det.
Hoppas att jag har kunnat vara så tydlig som möjligt, men om du har några frågor hör gärna av dig. Det vore också bra om vi kunde enas om ett datum som passade dig för att avsluta projektet.
Hälsningar Moa

Hej Moa och Sanna!

Sent omsider svarar jag på ert e-mail med kommentarer daterat den 7 maj. Som jag sagt tidigare är terminsslutet alltid hektiskt för mig och jag hade mer tid i mitten av terminen att jobba med detta. Jag ska dock ge några snabba kommentarer i all hast så ni vet hur jag tänker om det här.

Jag förstår inte hur ni kan tycka att rapporten gör står för ett ”vi och dom”-tänkande. Jag hade i uppdrag att leda ett projekt kring sexuellt våld i Mellanöstern och det resultat vi fick fram jämför vi inte alls med hur vi har det här, eller hur vi är. Det handlar alltså om hur ”de” har det, och skulle vi jämföra med hur det är här hos oss skulle det ju bli en annan studie.
Jag säger inte någonstans att vi är så mycket bättre, däremot talar jag klarspråk kring vad problemet kring sexuellt våld har sin sina rötter: i ett traditionellt, mansdominerat (patriarkalt), samhälle med där sexuellt våld traumatiseras ytterligare av en stark religiös sexualmoral. Precis så har vi haft det historiskt i väst också, men det var inte min uppgift att göra en jämförelse.
Jag tycker inte alls RB är en ”radikal röst” som ni påstår om vi inte kan tala om vad som är problematiskt i Mellanöstern utan att vara rädda för att anklagas för rasism och islamofobi. Jag anser det istället vara rasistiskt och islamofobiskt att INTE värna om barns rättigheter i Mellanöstern av rädsla för den inhemska opinionen. Det är klart att det är extremt obehagligt att tala om de här problemen! Jag vill istället ställa några motfrågor till er utifrån er lista:

Jag blir förvånad över hur ni kan tycka att ord som ”culture”, ”traditions”, ”communities” är stötande. Vad ska man annars skriva? Jag skriver ju om samhällen, kulturer, traditioner etc och detta är ju helt neutrala begrepp.

Tror ni inte det är så att den muslimska sexualmoralen försvårar för barn att berätta om sexuellt utnyttjande? Forskning visar ju på det. Får jag inte säga det då?

Har vi inte att göra med ”gender-based violence in patriarchial communities”? Vad är det då? Att utelämna att Mellanöstern generellt är patriarkalt skulle vara en direkt felaktig analys som jag som forskare skulle skämmas för. Klart att detta är ett patriarkalt samhälle!

Att flickor inte får leka som pojkar eller cykla i många hederskulturer är ett erkänt faktum (av rädsla för att de ska förlora sin oskuld/skada mödomshinnan). Det är en viktig uppgift. Varför ska den utelämnas? Flickor har berättat om det. Ska deras vittnesmål tystas?

Skulden är på offret i hederskulturer (även i vårt västerländska samhälle, om vi nu ska jämföra!), alla vi intervjuat säger det och deras svar visar också hur de internaliserat detta tänkande. Ska jag ljuga/mörka detta resultat också? Motivera det ni istället. Hur går en sådan lögn ihop med RBs värdegrund?

Barnen i Jemen kallade sina kläder för ”Islamic dress” och sa att om den så hade minsta lilla dekoration kunde detta uppfattas som omoraliskt. De fick bara gå klädda i svart från topp till tå. Islamiska kläder har olika namn i olika kulturer, kallas ibland abaya, jilbab eller hijab (betyder lite olika saker men ändå), men begreppet ”islamisk klädsel” är för mig en neutral term. Hur kan den vara stötande? Eller opponerar ni er mot vad jag skriver om Jemen generellt? Detta är ju vad barnen sa!!!

Jämförelsen mellan svartsjukevåld och hedersvåld är etablerad i forskningsvärlden och ingenting jag har hittat på. Jag kan ge fler referenser till andra som skrivit samma sak, men dessa skillnader är erkända fakta. Ge mig mot bevis kring vad som är felaktiga uppgifter så ska jag lyssna.

Klart att muslimers självbild störs av att diskutera sexuellt våld mot barn Sexualiteten är viktig för ett samhälles självbild och det är problematiskt att diskutera detta öppet. Så är det i väst också. Varför tror ni att vissa länder i den muslimska världen inte rapporterar några fall av HIV? Jo, för att det stör deras självbild eftersom sjukdomen anses skamlig och förknippad med sexuell omoral.
Jag vill påminna er om att jag har varit muslim i mer än halva mitt liv (konverterade 1986) och jag har rest mycket, skrivit och läst en hel del om islam. Jag hittar inte på, jag är forskare som råkar ha ett unikt inifrån- och utifrån-perspektiv. Jag deltar aktivt i debatten om islam i Sverige och är inbjuden i många olika sammanhang att tala om islam: i TV, radio, hos myndigheter. Det känns förnedrande att behöva säga det här.

När det gäller min användning av begreppet ”vi” så bygger den på att vi inom forskargruppen och SCS personal (då ialla fall, under 2006) var överens om vissa värderingar som vi diskuterade när jag fanns på plats under mina resor i Mellanöstern och slutligen under workshopen på Cypern i början av november. Rapporten var i stort sett accepterad för publicering vid årsskiftet, det enda som skulle till var språkgranskning men så revs hela processen upp igen. Jag har sagt tidigare att jag gladeligen kan skriva ”jag” istället och ta på mig dessa värderingar som forskare istället för RB.
Ni skriver att detta inte är ”självständig forskning” och visst – jotack, det har jag blivit varse om! Men ska den vara styrd? Ska vi mörka vissa resultat? Det gör mig förfärad i så fall.

Jag känner mig kränkt som konsult och forskare i denna process och jag tänker ta reda på vilka rättigheter jag har i det här. Hur långt måste jag acceptera det ni kräver? Kontraktet jag har med er talar om en tryckt rapport, inte en pdf-fil. Rädda Barnen har i Sverige blivit utsatt för hård kritik i ett Dokument Inifrån nyligen kring att man inte tar upp invandrarbarnens situation och deras misshandel i hemmen av rädsla för att bli kallade för rasister. Jag känner att ni står för precis samma fega hållning.
Ibland känns det som jag blir motarbetad bara för att projektet initierades av Elisabet Johnsson och att ni nu bara tänker slutföra det av den enda anledningen att det redan kostat en massa resurser. Jag tycker Elisabets förord fungerar som en bra inramning och bakgrund åt projektet. Ghadas är också OK (därför finns båda med), men det är liksom Elisabets fyllt av personliga reflektioner kring processerna i detta projekt.

Är det inte dags att vi börjar ta till oss resultatet som framkommer i rapporten, att många flickor utsätts för sexuellt våld? Är det inte det som är det viktiga vi borde utgå från här? (dessutom tycker jag vi ska kalla det ”gender-based sexual violence” inte bara den neutralare termen ”gender-based violence”)?

Vi får diskutera detta vidare. Vänliga hälsningar,

Pernilla

Hej Sanna och Moa!

Jag skickar här en reviderad version av hela rapporten, dels för att de andra forskarna har mailat om en del ändringar i efterhand som jag infört och dels för att jag ändrat titeln.

I mitt eget kapitel har jag gjort följande ändringar:

Jag har infört ett helt nytt stycke på sid 10 (sista stycket under första rubriken) som lyder:

” It should be stated that sexual violence against children exist in all societies in the world and is not a particular problem restricted to the MENA region only. However, each society has its particular cultural logics and mechanisms in the field of sexuality that have to be discerned and acknowledged. Some trends are general and almost universal, such as patriarchalism and the shame and trauma associated to the victim of sexual abuse.
In this study we have not chosen to compare the different problems of gender based sexual abuse between various cultures, but put our emphasis in analysing in-depth the situation in this field in the MENA region. If our ambition was to compare various cultural traits and problematics of sexual violence between societies, it would have been a completely different study.
Sexuality is often a controversial and charged topic touching the inner and existential aspects of our identity. Therefore, we are aware of the sensitivity of the subjects that had to be addressed here: gender roles, family building, religious morality, identity, kinship relations to mention a few. We have chosen to go in-depth with our analysis, and therefore some of these aspects will be criticized in the way that they are exploited for legitimising sexual abuse.
For instance, Islam might be used to legitimise honour violence. By acknowledging this in our study, is not, however, to say that Islam accepts honour violence. Close kinship relations might be used as a psychological pressure against girls to marry early. By discussing this is not, again, to criticize kinship societies as such, only some aspects of its practice.”

Jag hoppas detta inledningsvis klargör min position och ger tillräckligt många brasklappar för att inte missförstånd ska kunna uppstå.

Sid 20: Infört en ny fotnot kring ordet ”virginity” som lyder: The issue of the existence of a hymen and the idea that the virginity that can be “lost” are questioned in modern medical research. It has been recognized that no “hymen” exists, but rather a small fold of mucous membrane in the vagina, see Cinthio 2007.

Sid 22: Jag har gjort några ändringar i diskussionen kring hedersideologin, dels att det är min egen definition som forskare (inte ”vår defintion” som SCS således – jag har själv hittat på den på gott och ont). Ändringen handlar om att det är ideologin om heder jag kritiserar i kulturen och inte kulturen i sig – och därför undviker jag termen hederskultur.

Sid 23: ” …but still Islamic dress (i.e. covering the head and the whole body)…” Jag har infört en förklaring i parentes

Jag har gjort några smärre ändringar kring formuleringar men inget stort som behöver tas upp här. Jag använder generellt ordet ”vi” när jag först och främst refererar till hur vi i forskargruppen (i samarbete med SCS och partner organisationer) gick tillväga och vilka utgångspunkter vi hade när det gällde definitioner av sexuellt våld, tolkning av CRC mm. Vill ni att jag ska ändra detta till ”jag” så kan jag göra det och jaget blir då den ansvariga forskaren.

Övriga kommentarer som Moa skickat har jag inte gjort något åt; jag anser att de är ovidkommande, vittnar om inkompetens och är ideologiska. Jag fick inte ett ideologiskt uppdrag – vill man ha politiskt korrekta rapporter får man anlita politiker men anlitas oberoende forskare fås kanske obehagliga, men i alla fall oberoende resultat fram. Så enkelt är det. Är ni inte nöjda med det ni har framför er, så får vi gå vidare på annat sätt. Jag ändrar inte detta mer, för det innebär försämringar och blir inte korrekt utifrån vad barnen sa, och inte heller i linje med de andra forskarnas rapporter.

För att bevisa att jag har fel angående min förra kommentar kring hur chefsbytet påverkat detta projekt hoppas jag att Elisabets korta sida som förord kan få vara kvar som inramning och bakgrund åt projektet. Tas det bort, kan jag inte låta bli att tolka det som om jag hade lite rätt i min antydan i alla fall. Jag tycker hon kan få det lilla utrymmet och erkännandet som initiativtagare till projektet och någon som verkligen engagerat sig i den här frågan.

När det gäller att bara ge ut den som pdf-fil tycker jag fortfarande är helt vansinnigt. Den får inte alls samma tyngd som en tryckt rapport i ert arbete med frågan i framtiden. Jag tycker det är ett direkt felaktigt beslut och en felbedömning. Människor orkar inte ladda ner och skriva ut rapporter från nätet på flera hundra sidor, och jobbar man på en organisation med begränsad budget kan de vara svårt att tycka sig ha råd att skriva ut så stora dokument. Om frågan om sexuellt våld mot tonårsflickor är viktig och ni ska börja ett aktivt arbete så anser jag att det måste finnas en publikation att visa upp och agera utifrån.

Detta var mina åsikter kortfattat. Jag tänker ta semester nu, med viss vånda och sorg att det här projektet inte slutfördes som jag trodde. Ja, jag är besviken. Glad midsommar på er i alla fall, och vi får höras sen. Hälsningar,

Pernilla

Malmö den 17 oktober 2007
Till Rädda Barnens styrelse och etiska råd

Jag heter Pernilla Ouis, är lektor och forskare vid Internationell Migration och Etniska Relationer på Malmö Högskola. Under 2006 var jag konsult och forskningsledare för ett projekt om sexuellt våld mot tonårsflickor på uppdrag av Rädda Barnens regionkontor för Mellanöstern och Nordafrika. Projektet gick ut på att göra en situationsanalys i tre länder (Libanon, Jemen och de ockuperade palestinska områdena (OPT)) rörande hedersrelaterat våld, tidiga äktenskap samt sexuellt utnyttjande av flickor. Metoden var fokusgruppintervjuer och djupintervjuer där vi samarbetade med lokala partnerorganisationer (kvinnorättsorganisationer) och lokala forskare. Forskningen var ett första led i en treårig satsning på flickor i regionen, där de andra två åren (2007-8) skulle ägnas åt projekt som skulle involvera flickor och deras rättigheter. Initiativtagare och ansvarig för denna satsning var dåvarande regionchef Elisabet Brunnberg Johnsson.

Projektet genomförde också en workshop på Cypern i november 2006, då resultaten från de tre länderna och min analys av detta presenterades och diskuterades med alla inblandade, däribland Rädda Barnens personal i de tre länderna. Under de resterade månaderna under 2006 ägnade jag och min forskarassistent Tove Myhrman (från SCS kontor i Jerusalem) åt att redigerade de tre situationsanalyserna samt färdigställa våra egna kapitel. Vid årsskiftet var vi klara med hela redigeringsarbetet med rapporten. Vid denna tidpunkt bytte regionkontoret i Beirut chef till Sanna Johnson, som blev ny representant för MENA-regionen.

Vid denna tid behövde vi medel för en slutlig språkgranskning av rapporten men vi fick inte detta. Istället mailades hela rapporten ut till SCS personal i regionen av Sanna tillsammans med frågan om man ”höll med om resultaten”. Rykten spreds och e-maildiskussionen kring rapporten fick mig att agera och skriva ett brev till personalen som respons på detta. (Bilaga 1: Kommentar: mitt titelförslag på rapporten var ”Honourable Traditions?” och diskuteras i brevet med anledning av att detta hade skapat viss irritation).
Därefter fick jag veta att rapporten skulle tas upp igen till diskussion på ett regionalt personalmöte i slutet av april. Efter detta fick jag mail från Moa Roshafar på Beirutkontoret kring saker som måste ändras i rapporten (bilaga 2, e-post skickat den 7 maj). Jag höll inte med om deras kritik utan besvarade denna i ett e-brev daterat 21 maj (bilaga 3). Anklagelsen att min analys inte överensstämde med Rädda Barnens värdegrund ansåg jag befängd och tyckte det var fel att ta bort visst känsligt material i rapporten av rädsla för att skapa ett ”vi och dom”-tänkande.

I samma veva i Sverige pågick en debatt kring att Rädda Barnen är dåliga på att värna om invandrarbarns rättigheter med anledning av ett Dokument inifrån. Jag skrev ett brev till Rädda Barnens generalsekreterare i hopp om att få hjälp kring det som såg ut att bli en konflikt kring min rapport (bilaga 4), men fick aldrig något svar på detta brev. Jag skrev också en artikel till Sydsvenskans kultursidan på detta ämne, som är ett principiellt ställningstagande kring hur jag ser på rasism och barns rättigheter, se länken:
http://sydsvenskan.se/kultur/article240963.ece

Jag hade fått tid till i mitten av juni på att skriva om mitt inledande kapitel i rapporten och gjorde vissa ändringar (bilaga 5, brev om ändringar, samt bilaga 6 hur mitt inledningskapitel slutligen såg ut). Därefter hörde jag ingenting förrän i andra veckan av juli då jag fick höra ryktesvägen att man sökte en konsult till att skriva om mitt kapitel.
Detta gjorde mig mycket arg och som en slutgiltig kompromiss bestämdes det att mot att ingen fick skriva om mitt kapitel förbehöll de sig rätten att stryka vissa avsnitt i mitt kapitel. I fredags fick jag efter lång väntan den färdiga tryckta rapporten. Av den framgår att följande stycken (se bilaga 6) är strykta: The honour ideology, Early marriages, Sexual abuse (från och med sidan 13 och till och med sidan 30, i stort sett halva materialet) samt en sida runt sida 35, stycket A Swedish perspective on the project.

Jag anser mig ha blivit censurerad under en täckmantel av politisk korrekthet och hela processen har väckt en massa frågor som jag vill att Rädda Barnen och etiska rådet ger mig svar på:

1. Vilka rättigheter har jag som konsult över mitt material och vilka etiska regler gäller vid uppdragsforskning för Rädda Barnen?

2. Hur kan beslutet att censurera mitt kapitel överensstämma med Rädda Barnens antagna hederspolicy? Och även tvärtom: Vad var det i de borttagna texterna som inte överensstämde med Rädda Barnens värdegrund eller hederspolicy?

3. Vilket stöd kan Rädda Barnen ge för att jag får publicera den ocensurerade versionen av min analys? MENA-kontoret har låtit meddela att jag är fri att använda min text som jag vill, men då är jag förbjuden att nämna Rädda Barnen i sammanhanget och skall inte ange att de finansierat forskningen.

4. Vad händer med den satsning för flickorna i Mellanöstern som utlovats, men som nu lagts ned? Har man inte ett ansvar att fullfölja de initiativ som satts igång? Projektet följde direktiven och ambitionerna i “Save the Children Sweden Programme of Operations for 2005-2007” för regionen och har kostat en hel del pengar. Jag är upprörd över att min forskning och min analys förminskats, men jag blir ännu mer upprörd över att satsningen på flickorna i regionen har lagts ned. Jag känner att vi gett löften till flickorna och partnerorganisationerna att fortsätta med projekt i denna anda. Är det inte Rädda Barnens ambition att forskning primärt syftar till att komma barnen till godo?

Detta har varit en utdragen och komplicerad historia. Det finns fler bagateller och brevväxling, men detta är i huvudsak det viktigaste. Jag ber om ursäkt att jag skickat mycket information och text för er att läsa men den här historien har förföljt mig under nästan två år och jag tycker det principiellt är viktiga frågor att diskutera. Jag skulle vilja att dessa frågor besvarades inom en rimlig tid.
Jag vill också påpeka att media har hört av sig och intresserat sig för detta och jag ser ingen anledning att vara tyst, men att det kan vara bra för mig att veta hur Rädda Barnens styrelse och etiska råd ser på saken. Med förhoppning om svar,

Pernilla Ouis
IMER, Malmö Högskola, 205 06 Malmö

[Notera att brevet ovan skickades 17 okt. Brevet nedan kommer nästan 2 månader senare.]

rbbrev.jpg

16 kommentarer

Under Människorätt

Apartheid, heder … och salta penisar

Dagens kolumn handlar om hur debatten om Apartheid kunde ha sett ut om den liknat dagens hedersdebatt.
Det blir en liten känga åt detta, detta och detta. Och så detta förstås.

Detta citat fann jag intressant:

En del vita, speciellt afrikaaner, motiverade apartheid och rassegregationen med att det var Guds vilja. Apartheid var i grund och botten tillgjord för att afrikaanernas kultur och språk (afrikaans) skulle kunna regera för alltid i Sydafrika.

Vilket visar på att Apartheid, utöver politiska orsaker, även kan påstås ha kulturella och religiösa orsaker.

Detta var roligt:
(Afrikaaner är som bekant vita afrikaner, ättlingar till nederländare som utvandrade till Sydafrika.)

Under 1900-talet har det funnits motsättningar bland afrikaaner och de engelskspråkiga vita i landet. Under sista delen av 1900-talet har det till största del försvunnit. Trots detta förekommer det att afrikaaner kallar de engelskspråkiga vita för ”soutpiel” (salt penis), på grund av deras härkomst. En fot i Sydafrika och den andra i Storbritannien och penisen är i havet.

De verkar vara bra på roliga ord de här afrikaanerna. Man blir ju nyfiken på deras ordspråk. ”Hellre en salt penis i havet än tio i skogen?”

18 kommentarer

Under Människorätt, Media

Min fördom

Fick svar om förra inlägget:

Vi har inte heller blivit tillfrågade om våra namn får användas på denna sida, trots att bara våra förnamn står så är det inte så svårt att hitta oss.
Här skriver jag ett inlägg om att det är bra att ni skriver sanningen. Men du utgår ifrån att jag är en dålig person för att jag är med i SD. Jag tror nog att det med ett finare ord kallas fördom.

Fair enough, de hade inte blivit tillfrågade, så jag tog bort deras namn (medan de nu har skrivit ett helt inlägg som bara handlar om mig).

I sedvanlig snyftmanér utgår de ifrån att jag inte skulle publicera deras kommentar: ”Jag har lämnat en kommentar på hans sida men den lägger han nog inte ut.”( Självklart la de själva inte ut min kommentar om att det faktiskt var en svartskalle och en muslim som avslöjade detta). :)

Dålig person och dålig person, jag betivlar inte att de också gillar hundvalpar o klappar barn, men ja, jag antar att jag är fördomsfull mot SD-politiker, och vill helst inte ha något med detta parti och dess politiker att göra. Min fördom baserar sig, bland mycket annat, på detta.

6 kommentarer

Under Personligt

Ras, kultur och sanning

Felicia har på sin blogg Life before death översatt första inlägget om RB:s forskningscensur till utmärkt engelska. Och så var hon försynt nog att fråga om det var okej, vilket det självklart var.

Mindre okej är att två Sverigedemokrater som driver en blogg tillsammans har skrivit om händelsen. (Jag tänker inte länka till dem, och tänkte inte heller skriva bloggnamnet.)

Ärligt talat är jag lite konfys här. Att länka till Aftonbladetartikeln har de ju all rätt till, däremot vet jag inte vad jag har att säga till om när det kommer till användandet av mitt namn på deras blogg. Jag vill självklart inte försöka censurera någon sajt därute. Å andra sidan är mitt namn mitt och jag vill inte se det på några SD-bloggar. Med andra ord; varje SD-publikation som skriver om mig eller citerar mig gör det mot min vilja och tillåtelse.

Så tips och åsikter mottages tacksamt. Till vidare skriver jag detta och mejlar länken till dem.

En sak bara.
De skriver:

För mig personligen är detta ännu en bekräftelse på att hela sanningen sällan kommer fram, att mörklägga, förvränga och bara måla upp den bild som väcker minst anstöt, har blivit en skrämmande vanlig företeelse i samhället.

Det kan vara på sin plats att påminna att sanningen HAR kommit ut! Mer intressant är att forskaren som avslöjade sanningen är en svensk muslim med arabiskt efternamn! Journalisten som hjälpte henne avslöja är en svartskalle från Mellanöstern!

That should tell ya something! Vilken tur att det finns svartskallar och svartskalle-lovers som ser till att sanningen kommer ut när etniska svenskar som Sanna och Marianne försöker dölja den!
^!*”#%&/©£@∞|~ [Här hade jag velat ha en bunt svordomar, som jag … censurerade.] ;)

In world history, those who have helped to build the same culture are not necessarily of one race, and those of the same race have not all participated in one culture.
Ruth Fulton Benedict

Collective fear stimulates herd instinct, and tends to produce ferocity toward those who are not regarded as members of the herd.
Bertrande Russel

11 kommentarer

Under Personligt

Ohederlig hantering av hedersforskning 3 + tillägg

Sydnytt gjorde ett inslag igår [15/1] om Pernilla Ouis och RB.

[Tillägg]: När Sanna Johnson i inslaget säger att Pernilla ”fördömer” och säger att ”alla i mellanöstern gör så” är det hennes egna version av formuleringar som jag inte hittar i rapporten. Grov förvanskning av sanningen med andra ord.

Vidare påstår hon att rapporten är baserad på ett ”alldeles för litet underlag”.
1) 400 personer är rätt jäkla många skulle jag säga. Kan tänka mig att det finns rapporter baserade på mycket färre antal intervjuer. Vad menar Sanna? Att om man inte intervjuat varenda en av de 200 miljoner människor som finns i regionen så kan man inte uttala sig alls?
2) Om underlaget är så fruktansvärt litet, varför lät RB projektet starta överhuvutaget? Varför la man inte ner den i början? Varför genomförde man en undersökning som så uppenbart inte kan komma fram till nånting på grund av knappt underlag? Tyder inte det på deras ehum inkompetens?

Skånskan har två artiklar.

[Tillägg]: Den andra artikleln ger intrycket av att Pernilla och RB skule ha nått någon form av överenskommelse och att saker och ting nu är tiptop. Jag ringde Pernilla och så var inte fallet. Det är snarare Skånskans artikel som inte tydligt redogör att överenskommelsen är Mariannes Nieverts egna subjektiva påstående och syn på det hela. Personligen tycker jag att det är slarvigt av SKD att skriva en hel artikel med Mariannes kommentar och sedan inte fråga Pernilla om hon instämmer.

Marianne säger:

Omformuleringarna i rapporten handlar inte om att censurera obekväma fakta. Ändringarna i texten tydliggör skillnaden mellan rapportförfattarens generella slutsatser och det som snarare är ett personligt tyckande.

Att man inte har censurerat i hemlighet bakom ryggen på forskaren utan mitt framför henne gör det inte till mindre censur. Ändring är det när man kommer överens med forskaren, men dessa ”ändringar” har skett utan forskarens godkännade och trots hennes protester.

Övergreppen förekommer i kretsar okej, men är inte representativa för landet.

Pernillas forskning har inte påstått att dessa företeelser skulle vara representativa. (Även om jag personligen är ganska säker på att antalet brott relaterade till hedersideologi ÄR fler i Pakistan än Danmark! På samma sätt som antalet fredagsfylleolyckor är fler i Stockholm än i Riyadh!)
Och förresten, ”i kretsar”? Vilka kretsar syftar Marianne på. Är det vissa speciella, tydligt skiljbara kretsar? Snackar vi knarkare, fattiga, rika, medelklass? Vore intressant att veta vad hon menar.

I första SKD-artikeln citeras Sanna Johnson:

Innan rapporten […] gick vidare bad vi henne ändra i vissa delar i det […] inledande kapitlet. Det gick hon med på […]

När man läser Pernillas brev ser man dock tydligt att hon argumenterar emot och inte håller med om kritiken. Om hon ”går med på” ändingar är det motvilligt, vilket följande citat visar:

Jag fick inte ett ideologiskt uppdrag – vill man ha politiskt korrekta rapporter får man anlita politiker men anlitas oberoende forskare fås kanske obehagliga, men i alla fall oberoende resultat fram. Så enkelt är det. Är ni inte nöjda med det ni har framför er, så får vi gå vidare på annat sätt. Jag ändrar inte detta mer, för det innebär försämringar och blir inte korrekt utifrån vad barnen sa, och inte heller i linje med de andra forskarnas rapporter.

Jag skulle säga att Sanna tänjde rejält på sanningen. Men det är bara mitt ”personliga tyckande”. ;)En annan sak:

Enligt Sanna Johnson fanns avsnitt i kapitlet som drog för vida slutsatser av svaren från de intervjuade barnen. Snarare än att vara vetenskapliga belagda var de resultat av hennes personliga tyckande […].

Det är snarare RB jag skulle anklaga för sådant. På vilket sätt, annat än i Sannas personliga åsikt (!), är rapporten ”tyckande”? Om Pernilla (tillsammans med andra medarbetare i sin forkargrupp) ställer frågor till barnen och ser att deras berättelser påvisar något, hur kan det simsalabim bli personligt tyckande?!
Pernillas argument i breven har varit av karaktären: Om det nu ÄR på ett sätt är det ju ohederligt av mig att inte säga det” (det vill säga strävan efter att beskriva en sanning även om den anses vara obekväm), medan RB har kämpat för att ta bort saker, inte för att de är osanna utan för att ”det kan leda till vi och de-tänkade”. Det är snarare RB som ”tycker” utifrån en bestämd ideologisk uppfattning.

Ibland går det dessutom inte att tycka fritt. Vissa saker är internationellt definierade.

Pernilla Ouis […] slår i rapporten fast att barnäktenskap enligt FN:s barnkonvention måste ses som ett sexuellt övergrepp på den underåriga flickan. Gränsen mellan barn och vuxen i detta sammanhang går vid 18 års ålder. Intervjuerna belägger barnäktenskapen är frekventa i de tre länderna, menar hon.

Menar RB att folket på FN också ägnar sig åt ”personligt tyckande”?!

I slutet av artikeln säger Sanna Johnson:

[…] Vi arbetar långsiktigt i Mellanöstern med att få till stånd attitydförändringar och […]

Långsiktigt är förstås bra, men jag undrar om inte RB arbetar lite väl långsiktigt, dvs så långsiktigt att förändringsförsöken är uppskjutna till en avlägsen framtid. Ni vet, brandmannen behöver bränder och polisen skulle arbetslös utan inbrotten. Hårda ord, men min respekt för (vissa personer på) RB har sjunkit som en sten de senaste dagarna.

Här är en text Ouis skrev 2005 i Sydsvenskan. Och här är en till.

Och slutligen RB:s svar på egna hemsidan.

Jag skriver om ämnet nu på fredag och när jag hinner ska jag även lägga upp all mejl-korrespondens som jag har mellan Pernilla och RB.

3 kommentarer

Under Människorätt