“Jag skulle gärna festa med Mohammad, han lär ha varit väldigt snygg”

Jump to Comments

Häromdagen intervjuades jag av en iransk radiostation. Min debatt”motståndare” var Hooman Anvari från Semus. Där påstod han att jag på min blogg hade ”attackerat honom”. Och där och då tänkte jag: Fuck it. Nu säger jag som det är.

Jag har hållit käft för det känns ovärdigt att prata illa om folk, men samtidigt är det inte skitsnack om man säger sanningen. Här är sanningen om Hooman Anvari:

Han är bekant till en vän. Jag kände inte honom väl, men han verkade vara en vettig/trevlig prick. I en kolumn förra året där jag kritiserade religiösa typer kallade jag de danska karikatyrerna för ”några sketna karikatyrer” [som inte är något att hetsa upp sig för].

Hooman var kritisk mot denna formulering. Det irriterande var att han skrev [något i stil med]: ”Nima, jag har många gånger försökt tala dig till rätta men du har inte lyssnat” vilket var märkligt eftersom han inte alls hade pratat till mig på ett kritiskt sätt, och plötsligt så framställde han det som att han hade haft flera diskussioner med mig där han hade kritiserat mig och jag vägrat lyssna.

Jag förklarade mig lite per mejl och en tid senare fikade vi med vår gemensamma vän. Där sa han saker i stil med: Varför kritiserar du bara islam? Är du en typisk iransk nationalist som tvångsmässigt skyller all världens elände på araber? Kristendomen har väl också ett smutsigt byk? Vad är din intention med islamkritiken? o dylikt.

I två timmar förklarade jag att:
Jag stör mig enormt på arabhatande iranska nationalister.
Jag är inte blind för det som trots allt är bra inom islam och verkligen gillar det jag har läst om sufismen (Rumi, Khayyam…) men att sufism och ortodox ”standard-islam” inte är samma sak.
Att allt jag har emot islam har jag också emot kristendomen och religion överhuvudtaget.
Att jag redan HAR kritiserat kristendom i tidningen City
Att jag koncentrerar mig på islam för att det var ”min” religion medan jag aldrig varit jude/kristen
Att kritik av kristendom är att sparka på en vidöppen dörr medan kritik av islam är annorlunda då jag i, egenskap av någon som kommer från ett muslimskt land, kritiserar min egen grupp.
Jag förtydligade att islamkritik inte innebar att jag skulle ha ett gott öga till kristendom, att jag även anser den religion vara full av stollighet.
Och viktigast: att jag trots min kritik av islam (ideologi) absolut absolut absolut inte hade något emot muslimer (människor).
Allt detta förklarade jag och trodde saken vara utagerad.

Efter min text den 8 juni där jag framförde kritik mot en koranvers träffade jag Hooman på Re:orients konsert med Azam Ali. Han sa då att jag skulle ta det lugnt med islamkritik och inte skriva sådana saker för ”det finns ingen mening med martyrskap”: ”Var försiktig för det finns en del galningar därute.”

Han var typ den sjunde som under senaste dagarna hade varnat mig för att skriva sådana saker och bett mig vara försiktig. Även om jag tyckte att det var tjatigt med denna hysteriska rädsla för tokislamister så lyssnade jag med ett annat öra när det kom från Hooman: Han är ju ändå akademiker och en tänkande människa. Kanske skulle man inte ska vifta bort alla dessa varningar. (Med detta menar jag dock inte att skylla beslutet jag senare fattade på honom.)

Någon dag senare explocerade min blogg och jag tjafsade med en massa idioter och det hela ledde till det beslut som jag offentliggjorde här.

Under den tiden när min blogg hade ”exploderat” ömsom försvarade Hooman mig gällande de semihotfulla kommentarer som hade kommit och stundtals var han kritisk. I ett mejl skrev han att min korankritiska text hade varit “nyanserad och förtydligade kritiken mot alla dessa religioner” men frågade ändå efter mina “verkliga intentioner”.
“Jag fördömer reaktionen från de som har hotat dig men jag kan FÖRSTÅ reaktionerna ändå” skrev han.

Att han visade ”förståelse” för de få men otrevliga mejl som hade kommit störde mig. Gällande ”mina verkliga intentioner” tänkte jag med ett suck: Vi har ju redan pratat om detta!

Samtidigt skrev ”Sara” i min blogg. ”Fröken Sverige” skrev något om att Muhammed var pedofil. Sara snöade snabbt in på europeiska kungar som under medeltiden gjort samma sak. “Nihonshu” undrade mycket riktigt om “två fel gör ett rätt”.
(Hela denna långa diskussion finns på bloggen under rubriken: Nasir says.)

Sara tjatade om ”kristendomens smutsiga byk”. I svar till ett mejl från henne sa jag att jag är precis lika mycket mot stolligheter inom kristendomen som islam, att påven är en lika stor idiot som diverse mullor och att de som protesterar mot Ecce homo är precis lika stolliga som de som upprördes över muhammedkarikatyrerna, men det gick bara inte in i hennes huvud.

Hon skrev bl a: “Nima det kan låta hårt men fram till Mohammadkarikatyrer var du en krönikör bland alla andra men sen gav du dig i en debatt som du egentligen har för lite kött på benen för. Du är ute på tunn is, när du bortser ifrån den globala turbulens som vi ser i from av kampen mot terrorismen. […] Som du frågar får du svar.”

Visst, jag hade inte lindat in budskapet i min korankritik men jag hade ändå argument (som man kunde gilla eller ogilla och isf bemöta med motargument). Jag hade inte hotat någon och ändå hade denna person ”förståelse” för kommentarer av typen: “önskar dig ett riktigt hårt straff i detta liv och i nästa, och önskar ifrån hela mitt hjärta att straffet i detta liv ska blottas för alla att se.”
Till slut lät jag Sara förstå att jag hade tröttnat på att argumentera med henne.

Då kom ett mejl från Hooman där han avslöjade att HAN var “Sara”!
Detta tog luften ur mig eftersom Sara, som hade varit exceptionellt trög, trots allt var en främling som inte visste något om mig, medan Hooman, vän till en vän, visste tillräckligt om mig för att veta bättre – och jag hade i två timmar face to face förklarat och förtydligat alla nyanserna i min åsikt och bedyrat min avsky för påven och allt det där. INGET hade uppenbarligen gått in.

Intressant var att han strax innan detta hade anonymt startat sin Semus-blogg och bett mig inte säga till någon att han stod bakom den. Han ville inte bli kopplad till mig då när en massa idioter skrev på min blogg, men senare när det hade lugnat ner sig fick jag “gärna tipsa om Semus”.

Jag tyckte att oavsett vad man må tycka om mina åsikter var jag åtminstone rak med vem jag var och vad jag tyckte, medan han låtsades vara en organisation/förening/nätverk när han i själva verket bara var en person. Plötsligt var han ”muslim” när inget hos honom hade gett minsta signal om att han skulle vara mer muslim än någon annan sekulär iranier jag känner. (En gemensam vän sa förvånad om hans nya blogg: ”Muslim? Jag trodde Hooman var inne på buddhism!”)

Jag uttryckte min besvikelse över hans dubbelspel: ”Är du nöjd över ditt ’trick’? Som om jag sa ngt nytt/annorlunda till ’sara’ än det jag sa till dig.”

Hans svar var nu när han hade släppt den artiga masken var:

är du islam- och arabfientlig, kom ut med det. du har inte svarat på min fråga om Påven och Amnesty, Sinead O`Connor som rev bilden, och Ecce Homo[…] sara var lackmustest för ditt liberala förhållningssätt. […] dina förra formulering “sketna karikatyrer” fick mig att undra över din inställning… jag vet nu var du står och att din intetion, […] är snarare att polemisera istället för att framföra vettg kritik. du ville provocera och du fick rekationer [sic] därefter.
[…] vill du bli hjälte, var så god…men vad åstadkommer du? […] så sluta snyfta […] herregud, du reagerar inte ens när folk skriver på din blogg att Mohammad var en pedofil […] vad säger du om pedofilskandalen som påve har tystat ner? […] Jag kämpade rätt länge innan du erkände att europeriska kungar också gifte sig med minderåriga. […] utifrån ditt sätt tidigare och nu uppfattar jag att dina intentioner är fientliga […]

Fortfarande samma tjat om arabfientlighet, påven och ”riktiga intentioner” trots att allt jag hade sagt till ”Sara” var exakt samma saker som jag sagt till Hooman både per mejl och mellan fyra ögon.
Jag svarade bl a att jag konsekvent hade publicerat alla kommentarer. Bara för att någon skrev något och jag inte raderade det innebar det inte per automatik att det var min åsikt. Att han fick kritisera mina inlägg, andras inlägg fick han ta upp med dem själva.

Jag pratade med en gemensam vän. Efter att hon hade pratat med Hooman fick jag dagen efter en ursäkt där det visade sig att han hade låtsats vara ytterligare två personer på min blogg:

Nima, Det här vill jag be dig om förlåtelse för:
1- Att jag med psudonymer som “Mamzerim”, “Rasoul” och “Sara” kommenterat på din blogg. Mitt förhållningssätt till krönikans efterspel skiftade med vart och ett av de namnen - från stöd till dig och fördmömande av hätska reaktioner mot dig till argument om kristendomen, påven m m. […] Nu inser jag att det var oärligt att inte underteckna kommentarerna med mitt namn. […]
2- Jag inser nu att mail och bloggar inte är lämpliga forum för att diskutera laddade ämnen. Särskilt på bloggen där man måste hålla reda på flera personer och inte tappa tråden. Detta gjorde att min fokus ändrades och jag kunde inte föra en nyanserad diskussion med dig i de mail jag skickade til dig.
3- Jag ber dig genuint om förlåtelse för att jag lät känslorna styra mina tankar och att jag gick för långt på gränsen till personangrepp i min kritik mot dig.
4- Därför blev kommunikationen helt fel och jag blandade ihop det som andra skrev på bloggen med min egentliga avsikt att ha ett utbyte med dig om hur jag ser på saken (krönikan) och hur du resonerar kring den. Jag känner att i dagens polemiserande och turbulenta värld har jag inte råd att mista personer som jag tycker om och som jag kan lära mig av för jag kan inte tvinga mig att sluta tycka om dig. Jag vet att ditt hjärta vill gott. Jag hoppas att du förlåter mig. Jag vill till sist tacka dig för att du inspirerade mig till att starta SEMUS som jag har gått ut med. […]

Så dags! Men det kändes genuint och även om jag ogillade att han skyllde på bloggen som medium (det var ju inte så att samtal mellan fyra ögon direkt hade hjälpt) så tyckte jag att vafan, alla gör mistag. Så jag förlät honom. Jag tillade att eftersom han hade kritiserat på bloggen så skulle jag uppskatta om han även kunde be om ursäkt på bloggen för att balansera sina tidigare kommentarer. De kunde han och dagen efter kom detta:

Hej Nima!
Om du vill kan du gärna publicera texten på din blogg. Om du gör det sätt INTE ut e-postadressen till SEMUS. Jag föreslår att det är dags att sätta punkt för debatten, och inte publicera kommentarer i ämnet. Det var bara ett ödmjukt förslag.
[…]

I denna officiella ursäkt bad han visserligen om ursäkt, men tyckte att hans beteende “kunde förklaras med den hätska stämningen på bloggen” och att nu i efterhand kunde han tänka sig att både de som attackerade Nima (däribland han själv) “OCH de som försvarade Nima bidrog till den onyanserade debatten”.

I själva verket var så att ”de som försvarade Nima” hade ett helsicke med att argumentera med (förutom ett par undantag) korkade typer som argumenterade som tonåringar (och antagligen var det också).

Denna erfarenhet hade visat Hooman “att bloggar inte är lämpliga fora för att diksutera sådana laddade ämnen.”
Detta säger snubben samtidigt som han själv har startat en blogg om islam!

Han saknade ”förnuftets röst” – trots att många på min blogg tålmodigt hade försökt vara förnuftiga men kämpade mot infantila kommentarer.

“Jag får dock tacka Nima för att han inspirerade mig till att ta mitt ansvar, göra rätt för mig och istället försöka nyansera debatten om islam i samhället genom att starta bloggen Sekulära Muslimer i Sverige – SEMUS. I egenskap av initiativtagare till SEMUS vill jag poängtera att” blablabla.

Plötsligt började hans ursäktmejl handla om hans egen blogg och att den skulle bidra till en nyanserad debatt. Halva mejlet ägnades åt Semus, vilket fick trovärdigheten i hans ursäkt att sjunka i mina ögon.
Att han inte kunde be om ursäkt för ett omoget beteende UTAN att klämma in lite reklam för sig själv gjorde att min tidigare förlåtelse av honom rann ur mig. Jag bestämde mig för att inte ha något med honom att göra i umgänget med våra gemensamma vänner.

Samma dag pratade jag med Emre, en kompis som var kritisk till min text, men samtidigt förstod vad min intention var och respekterade min åsikt.
Emre: Jag hittade en blogg idag, Semus heter den, det verkar vara vettiga människor. Deras sajt var rätt fräsch, de verkar ha koll.

Inombords suckade jag men sa inget om att ”föreningen” bestod av en vanlig iranier som var bekant till ondskefulla Nima. Han var nyanserad, jo, men han var inte en riktig, troende muslim och därför kände jag att en nyanserad, klockrent vettig muslimsk organisation fortfarande saknades. Men men, hellre att Hooman syntes i debatten än Mahmoud Aldebe, Helena Benaouda och vissa andra som hittils hade gjort sig själva till representanter för ”400 000 muslimer”.

Snart var hela saken bortglömd, tills det en dag visade sig att Hooman hade tagit initiativet till att visa Rondellhundbilden. Jag förvånades över att han som hade varnat mig för ”galningar därute” ville göra detta, men det tydde ju bara på “balls”, så jag applåderade initiativet. Det var bra gjort att han tog in Minaret tänkte jag och hoppades att det hela skulle leda till en bra debatt.

Däremot störde jag mig på det stil som han plötsligt la till sig med på sin blogg. Plötsligt skrev han på ett ”typiskt muslimskt” sätt och kunde inte skriva ”Muhammed” utan att tillägga ”frid vare över honom”:

Our beloved Prophet Mohammad (pbup) be priased by this beautiful song which moves one to tears and reminds us of His glory and beauty.

Min inspiration
Profeten Mohammads svåra tid i Mecka efter att han offentliggjorde sin förkunnelse och hur han genom självbehärskning och besinning hanterade omgivningens förtal och häcklande är inspirerande för mig som alla andra muslimer.
Guds frid vare över honom

Vadan denna falskhet och poserande? Varför låtsas vara mer devoterad muslim än han är och lägga till sig med en typisk “islamisk stil”?

Men jag tänkte “skitsamma, han lär få rätt mycket kritik nu för att han ställer ut rondellhundbilden, han behöver övertyga kritikerna om att han respekterar Muhammed. Och besides, vad vet jag, han kanske har blivit muslim på riktigt. Struntsamma, han vill nyansera debatten och om han får till en utställning och debatt så är det en bra sak. Han gör vad han behöver göra. Ändamålet helgar medlen”.

I ett inlägg kommenterade jag hetsen kring bilden, dock utan att mena att det var något fel på Hoomans initiativ, utan syftade på absurditeten i hela händelsen. För att detta skulle framgå tydligt och Hooman inte skulle ta detta som en attack mot honom la jag till ett förtydligande tillägg.

Först när han skrev att han ville ordna så att de utställningsbesökare som inte ville se bilden skulle få slippa, först då kom jag med faktisk kritik.

Jag var noga med att bara skriva sådant som jag ändå hade skrivit, även om detta beslut hade fattats av någon annan än Hooman.

Dagen efter lade Minaret/Semus ner hela projektet, vilket jag beklagade och kritiserade. Det hade inte med Hoomans person att göra utan det var en kritik som jag hade haft, oavsett vem som hade fattat beslutet.
Där nämnde jag slutligen det faktum att Semus bara var en person och en ickepraktiserande sådan, men det var för att han redan hade nämnt i sin bloggpresentation att han var icke-praktiserande och för att jag visste att jag inte skulle sabba utställningen genom att påpeka detta, projektet var ju nerlagt.

Hooman mejlade då: ”[…] Varför får jag känslan att vad jag än gör (som sekulär muslim) uppfattas det fel av dig? Hyser du någon illvilja? Är det något du försöker säga mig eller har ämnena att skriva om tagit slut? Är du frustrerad över att jag som sekulär muslim visar Vilks teckningar och att du inte längre kan köra den linjen som går ut på att religionsfriheten hotar yttrandefriheten?
Vad har du på hjärtat vännen? Varför får jag dåliga vibbar hos dig? Du vet man skapar karma även genom sina ord. Se upp min vän!”

Jag noterade road att Hooman var den första muslim som pratat med mig om karma!
Sedan skrev jag att hans misstänksamhet snarare avslöjade hans eget sätt att resonera.
Att jag knappast hade gapat om ämnet utan snarare kritiserat Vilks bild när den kom i slutet av juli och sedan låtit ämnet vara fram till mitten av augusti, då den blev en intressant och lite större nyhet tack vare Hoomans (goda) initiativ.
Att det var märkligt att han trots sin ursäkt än idag fortsatte tjata om vad jag ”egentligen hade på hjärtat”.
Att jag snarare hade hållit tillbaka i kritiken mot honom, just för att jag inte ville att han skulle misstolka det. Att han var en offentlig person i en fråga som intresserade mig och att kritiken inte hade med vårt privata (utagerade) tjafs att göra.

Hur som helst, för att visa att jag inte hatade honom länkade jag till intervjun med honom på Gomorron Sverige eftersom han faktiskt sa bra saker där.

Så kom lördagens telefonintervju med en lokal persisk radiostation (där jag för övrigt SÖG eftersom min persiska är rostig ). Efteråt skulle de intervjua Hooman. Under intervjun nämnde jag medvetet varken Semus eller Minaret och framförde ingen som helst kritik mot Hooman.

Först idag lyssnade jag på resten av programmet och intervjun med Hooman. Och vad säger snubben? “Nima var visserligen mild här i denna intervju, men på sin blogg har han attackerat mig” och då kände jag att “fuck Gandhi, nu tar jag fram Mussolinin i mig. Inte för att kasta skit utan för att kasta sanning. Hela den långa, pinsamma sanningen.
Om det var rätt eller fel lämnar jag till er läsare att avgöra.

Det bär mig emot att göra detta eftersom det brukar bli sjukt ovärdigt när offentliga människor bråkar offentligt med varann, men ärligt talat… Well, jag är bra på att behålla hemligheter om det gäller vänner, men att hålla tyst för en illojal och oförstående person som jag har tappat respekten för, och som dessutom efter en extremt omogen handling fortfarande har mage att vara anklagande istället för att skämmas och hålla tyst, det klarar jag faktiskt inte av.

PS. Hoomans (och hans pseudonymers) kommentarer finns på denna blogg.
De mejl som jag här har kortat ner (och även andra mejl) har jag i fullständig version. Om någon betvivlar äktheten av något är det bara att begära mejlen.
Då jag ej skriver detta för att inleda ett bråk utan för att få skiten ur mitt system och döda bråket once and for all, kommenterar jag helst inte ämnet mer. Så fråga inte. Det räcker med denna långa, jädra novell.
Och rubriken? Det är “Saras” allra första (och intelligenta) bloggkommentar.

[Tillägg] Hoomans respons är intressant, då han inte förnekar att ovanstående har hänt (för det vet han att det har), istället tar han till desperat smutskastning och kallar mig för “muslimhetsare” (alltså samma gamla personangrepp som han tidigare bad om ursäkt för – se ovan).
Det intressanta är att OM mina påståenden inte var sanna hade de varit grov ärekränkning och vem som helst hade med rätta blivit upprörd och begärt en ursäkt. Hooman vet att han inte kan göra detta.
Därför koncentrerar han sig på att få sympati från människor av den typen som hänger utanför NA:s redaktion; de som skriker “hets mot folkgrupp” så fort man kritiserar deras religion.
Så Hooman bedyrar att han visst tycker att profeten var en fager inspiration och övergår snabbt till guilt by association: “Eftersom Nima tillåter kommentarer fr ’främlingsfientliga’ bloggare så är han själv sådan. 1) Jag läser inte kommentatorernas egna bloggar. Vad de skriver på SINA bloggar intresserar mig inte så länge de inte skriver främlingsfientliga kommentarer på MIN blogg. 2) OM de gör det (vilket de ännu ej gjort) skäller jag på dem (alt. betraktar stilla hur ngn annan läsare gör det).
Under detta inlägg lät jag nazistpuckon kommentera (annars skulle de lipa på sina sajter över att ha blivit censurerade av “bolsjevikblatten”). De skrev och fick mothugg från mina läsare, ofta av just de som Hooman anser vara “främlingsfientliga”.
Eftersom jag under det inlägget inte skrev självklarheter som “Hitler var dum” så måste jag enligt Hoomans logik vara fullfjädrad nasse, eller? Vojne vojne.

26 kommentarer

Filed under Islam, Personligt, Sverige/Inrikes