Jag läste din senaste kolumn och jag känner igen det så mycket. Jag är politisk aktiv i SSU och nu på senare tid har jag funderat på att starkt gå ur eftersom ungdomsförbundet och speciellt min distrikt lever i annan verkligheten och väntar på att kapitalismen ska kollapsa och alla problem försvinner då för ingen förtrycker någon. Det är jättenaivt.
SSU xxxx driver många frågor som rör Palestina eftersom socialdemokratin bygger på solidaritet och att visa vi kämpar för folk som är förtryckta. Sedan har vi många medlemar som är med i SSU som just kommer från det området.
Det jag vill säga får man kanske egentligen inte säga, är att de är med just pga att vi snackar om Palestina. De är inte så mycket insatta i andra frågor och inte hur andra folk har det i andra länder.
Jag var på kurs med några av dem och de sa att de hatar judar (de sa judar och inte israeler) för det som händer där nere men de hatar inte judar som inte bor där.
Jag tycker att vi som är i vänster har drivit mycket i den här frågan och att de har blivit polariserat. Tydligen får man hata judar för de är ondska.
Förra året var det minidemostration i xxxx mot ockupationen och pga händelsen i Libanon så säger Hanin shakrah […] att Israel borde inte finnas som stat längre pga det som hände då.
Jag är faktiskt rädd för det vi håller på med att faktiskt hatet mot judar kommer leda till andra hemskheter. Jag förnekar inte palestiniers lidande, men man kan inte gå hata alla judar för det. Dessutom stör jag mig så mycket att de är med i SSU bara för kämpa för palestiniers skull.
Allt har blivit så polariserat och alla kämpar för sina egna tycker jag. Då känns som ingenting är lönt längre faktiskt. Vad kämpar man för då? Jag gick med i SSU för jag vill kämpa mot orättvisor och mot som hände i världen för det handlar inte var man kommer ifrån och alla är lika värda. Det lärde min mamma mig iaf och jag vet inte vad jag ska tro på längre.
Tillbaka till din kolumn. Seriöst nu. Jag är kurd från Irak och inte fan går jag och hatar irakier eller t.o.m amerikanerna för de har gjort mot oss där nere. Dessutom stör jag mig så mycket på kurdernas nationalistiska tänkade och flaggviftande. Det är jobbigt tycker jag. Det är precis som i Irakkriget.
Vänstern skriker USA ut ur Irak men de vet ju inte vad man ska göra nåt efter det för Irakiska folket är kapabla att ta hand om landet själv. Det kanske de är men inte för tillfället. Det blir rena rama inbörderkriget. Det är det nu också men jag vill inte veta vad som händer i Irak när USA sticker därifrån.
Kurderna skriker att vi vill ha ett eget land men sedan vad händer sen? Kurderna är för olika tror jag, dessutom finns det för många problem som tillkommer och som finns.
6 kommentarer
10 juli, 2007 kl 3:02 e m
Vilket bra inlägg! Uppfriskande. Brevet belyser fenomenet från sidan. (Som jag aldrig hade upptäckt, eftersom jag i princip bara har etniskt svenska vänner och ofta, dumt nog, fått intrycket att invandrare från Mellanöstern är en relativt homogen grupp).
PS. Man hör ju ofta att perser och kurder har lättare att integrera/assimilera sig i det svenska samhället än exempelvis araber. Hur kommer det sig? Är det någon som har en idé?
11 juli, 2007 kl 8:02 f m
Jag tror att det handlar om hur pass öppen man är som människa och i viss mån studietradition i ens familj – båda de faktorerna har med självförtroende att göra. De som är trygga med sig själva, vågar lita mer på andra och närma sig främlingar med positiv nyfikenhet.
Sen tycker jag att jag märkt skillnad på kristna och muslimer; kristna känner sig antagligen mer hemma i ett land uppbyggt på kristna värderingar. Samtidigt har jag mött flera personer som kommer från muslimska länder som aktivt tar avstånd från islam och därmed är mer aktiva att anamma det svenska sättet att vara.
I mina ögon handlar det inte om att somliga grupper har lättare att assimilera sig, utan om att somliga individer har en inställning som gör det lättare att anpassa sig till nya förutsättningar.
12 juli, 2007 kl 1:51 e m
Bra skrivet – vänsterns mys-allians med allt som är anti-USA, måste upp på bordet.
12 juli, 2007 kl 3:29 e m
bra skrivet. Kul att Nima får några mail från intelligenta personer i alla fall…
12 juli, 2007 kl 7:09 e m
I SSU-åldern verkar världen mycket enklare. De flesta växer upp. De övriga blir journalister:-)
När man mer organiserat tar upp sociala problem i de segregerade förorterna så kommer man, om man inte visar särskild noggranhet, säkert som amen i kyrkan få en och annan xenofob med i leken. Det kanske är lika bra det. Törhända är trevligare med någon i tältet som pissar ut än någon utanför tältet som pissar in. Dock gör man klokt i att vara medveten om saken om man inte vill bli ofrivilligt associerad med deras agenda.
Det samma gäller europeer som organiserat vill kritisera Israels politik eller hur israelerna valt att sköta sitt samhälle och sina liv. Den som inte särkilt tänker på risken komer bombsäkert att se enstaka nyvakna antisemitiska zombier, fosil från en mörk och förgången tid, i sina led. Den tidens antisemitism använde judiska institutioner som till exempel religiösa församlingar och verksamheter som bedrevs av enskilda judar som palativ under upphetsningen till den slutgiltiga attacken på den fysike judiske grannen. Dagens motsvarighet är att hetsa upp sig över Israel.
Jag menar inte att livet för araberna på territorierna är en dans på rosor men det är också en unken gammal antisemitisk tradition att skylla alla problem på den jude som står närmst, att ivrigt besjunga allt förkastligt, att förtiga allt som kan förklara och att se som ondska det som bara är hjälplöshet.
Det är uppenbart att SSU och säkert också i mindre grad samhället i övrigt, har ett inte alltför allvarligt antisemitismproblem, men vidare har SSU ett problem med en, kan man påminna sig, därmed historiskt associerad, vurm för auktoritära regimer. Till exempel kan vi nu se en verksamhet inom SSUs och ungkommunisternas ram för att hylla och urskuldra avvecklingen av den venezuelanska demokratin.
Det kanske är så att man då man är en ung idealist som vill, som brevskrivaren, “kämpa mot orättvisor” är benägen att tro på enkla kraftfulla lösningar. De som är unga kommer inte ihåg att vänstern, kommunisterna och ungefär den vänstra halvan av socialdemokratin, tidigare sett med samma ögon på Castro. Mugabue, Ortega, Ho Chi Minh, Pol Pot, Nyerere, Kenyatta, ben Bella med många fler. Vilka orättvisor minskade dessa ruskprickar? Borde det inte numera vara uppenbart att fungerande demokratier är bättre i sort sätt i varje avseende? Valet mellan Brasiliens Lula och Venezuelas Chavez borde vara självklart.
Detta är huvudsakligen ett vänsterproblem. Det är lätt att föreställa sig vid som skulle ha hänt om Bohman sagt att Pinochet har en renessansfurstes drag, att Verwoerd eller Botha med metikulös nogranhet byggde upp Sydafrikas demokratiska institutioner eller att Franco var alla tiders störste vetenskapsman. Han politiska liv hade slutat samma dag. Motsvarande och värre urspårningar till vänster leder inte till någon upprättning på den demokratiska banan. Dahl fick ju till och med bli talman.
Detta är förklarligt när man lyssnar på rörelsens unga. Dessa är inte bara barn som vill kämpa mot orättvior. De flesta som förvaltar offentlig makt i statsförvaltningen har en gång rafinerat sin samhällssyn i SSUs led och där verkar finnas ett starkt behov av vuxna med lite längre minne. SSU har ett demokratiproblem. Det är dags att de börjar arbeta med det.
16 oktober, 2007 kl 8:43 e m
GooooD!
En sak bara, kalla oss för iranier, inte pers! Det är lika fel som om vi skulle kalla alla svenskar för skåningar
Kommentarer är låsta