Ingen mer islamkritik från mig!

Äntligen är jag klar med artikeln som jag av och till har hållit på med under senaste två dagarna. Tyvärr får inte Aftonbladetkrönikörer skriva på debattsidan (som jag misstänkte) eftersom de redan har en plats för sina åsikter. Och jag har ingen lust att vänta till nästa fredag. Förresten är fanskapet för långt ändå, så lika bra att ha den här på bloggen.

————————

Den 8 juni skrev jag en krönika om en koranvers [4:56] som säger att de som förnekar guds tecken skall stekas i helvetet. När deras skinn är genomstekt kommer gud ge dem ny hud så att straffet blir evigt.

Jag ifrågasatte nödvändigheten av skrämseltaktik i en ”helig” bok och kallade versen för ”rutten” på grund av dess moraliskt tveksamma innehåll.

För detta har jag fått ursinniga mejl:

• ”… den suran […] gäller faktiskt för såna som du”
• ”Det är du som är äcklig och vidrig som hoppar på andras tro. Jag ber till Gud att du ska brinna i helvetet.”
• ”…Vem är du [att] tolka verser från koranen? [var] snäll och sluta […] innan det går till en annan nivå.”
• ”… verkligen önskar dig ett riktigt hårt straff i detta liv och i nästa, och önskar ifrån hela mitt hjärta att straffet i detta liv ska blottas för alla att se.”

Jag är inte ute efter att ändra eller döma någon. Men om man i moskéer får predika ur boken där det står att du och jag ska torteras i evighet, då vill jag ha rätten att säga att det låter otrevligt.
Vi har religionsfrihet vilket är bra, men den inkluderar även frihet från religion. Religionsfrihet innebär att de religiösa är fria, inte att religionen får frikort mot kritik.

Att överhuvudtaget få kritisera, inte minst i ämnet religion, är ett privilegium ej förunnat många av världens journalister. Ett av syftena med min religionskritik var att hedra min fars yrke, genom att åtminstone här säga det som ej får sägas i Iran. Jag struntar i vem som tror på vad, utan är nöjd så länge jag får mitt sagt.

Om koranen är ofelbar så kommer fyrtiosex procent av mänskligheten att drabbas av evig tortyr. (Det gäller icke-muslimer, icke-kristna och icke-judar; med andra ord alla indiska sikher, japanska shintoister, skandinaviska ateister med mera.) Och tjugo procent av jordens befolkning (muslimer) får enligt logikens regler inget annat val än att stödja denna tanke.

Då jag är född i ett muslimskt land vet jag bättre: Majoriteten av muslimer är schysta människor som inte tycker så (många har inte ens läst koranen). Därför blir det extra beklämmande att ens resonemang orsakar reaktioner som de ovan.

Beklämmande är även responsnivån från Mahmoud Aldebe, ordförande för Sveriges muslimska förbund, som klagar på ”feltolkning av korantexter”, för att senare själv beskriva versen precis som jag gjorde.
Ironiskt nog diskuterade jag inte min tolkning utan Helena Benaouda, ordförande för Sveriges muslimska råds svar på min fråga om versen. Hade hon skyllt på felöversättning och sagt att verbet i arabiska originalet kan både betyda steka och smeka hade jag tigit. Istället ansåg hon versen vara ett mirakel och tecken på koranens gudomliga ursprung!

En översättare som jag talat med har intygat versens betydelse: ”sawfa nuslíhim náran” blir ordagrant; ”kommer att – vi grillar dem – eldligen”.

De senaste dagarna har alla, bekanta till främlingar, sagt att jag bör vara försiktig. ”Du har rätt, men tänk på din säkerhet. Det finns galningar.”
Andra har sagt: ”Jag håller med dig, men vad vill du uppnå? Försöker du rädda världen? Folk kommer inte ändra sig. Varför ge dig in i en kamp du inte kan vinna?”
Folk får gärna ogilla mig bara de inte hotar, tyckte jag förut; att handla på Ica med säpovakter i hasorna lockar inte. Sedan tänkte jag: ”Äsch, jag har varken fru eller barn. Hot skulle snarare öka min motivation.” Ett högt pris förvisso, men för något meningsfullt var jag beredd att betala det.

Jag har noterat att de som berömmer mig inte vill säga sina åsikter offentligt med namn och bild. En bekant har startat en blogg, anonymt förstås. Kanske är de smarta och jag naiv. Men vad är deras yttrandefrihet värd om den måste gå hand i hand med rädsla?

Sista droppen kom efter att min bror läste de arga reaktionerna på min blogg och skrev ett långt mejl: Älskade Nima […] tänk om du blir trakasserad eller nerslagen. […] om du inte värdesätter ditt eget liv, så bör du komma ihåg att om något händer dig så förstör det också mamma och pappas liv, för att inte nämna mitt.

Då insåg jag att det inte bara handlar om vilket pris jag är bredd att betala utan priset jag tvingar mina nära att betala. Det spelar ingen roll om något händer eller inte. Även om inget händer måste mina nära vara konstant oroliga för eventualiteten att något ska hända.

Ska man uttrycka sig ska man göra det till hundra procent. Allt eller inget, så fungerar jag. Hellre än att tunna ut mina åsikter tar jag bort dem.
Därför har jag, trots att jag står för varje ord, bett redaktionen att ta bort mina två korankolumner från Aftonbladet.se.
Jag kommer från och med idag inte att kritisera islam igen; koranen, haditherna, Muhammed och hans fruar och deras kusiners sysslingar, alla slipper min penna.

Mina föräldrar lämnade allt för att starta på nytt i ett fritt land. I Iran måste man censurera sig själv av oro för efterföljder. Det är bittert att konstatera att detsamma gäller i Sverige!
Någon har sagt: Bara en sak är starkare än kärleken för frihet; hatet mot den som tar den ifrån dig. Hat är ett för starkt ord, men i övrigt sammanfattar citatet mina känslor.

Förutom omtanken om familjen är kritikernas nivå en lika stark orsak till mitt beslut. ”Du är en idiot” är inte mycket till argument.
Ingen skrev: ”Hörru, du nämnde en dålig vers, men här är tjugo verser med en förbluffande visdom och skönhet! Sug på den.” Bevisa mig fel!
Istället har de varit ”kränkta” och ”förnedrade”, i värsta fall ursinniga. Lika bra att tala med väggar.

Jag var inte så mycket ute efter att väcka debatt som att bara säga min åsikt, men det hade varit kul med en debatt där någon hade grillat (!) mig med vassa argument.
Anledningen till att jag 2004 öppnade koranen var att en gång för alla hitta all den poesi som påstods finnas där, så jag kunde bekämpa den ökande islamofobin. Istället blev jag negativt överraskad över innehållet!
Orsaken till att jag kontaktade Helena Benaouda 2005 var en debatt som hon tackade nej till. Jag ville gärna övertygas och hitta tillbaka till religionen som jag trots allt kände mig mest hemma i, vilket jag nämnde för henne.

Följare av ”fredens och kärlekens” religion, ni som har förbannat och hotat, ni har inte vunnit utan snarare förlorat en möjlighet. Hade ni övertygat mig så hade ni fått en proislamisk röst i Sveriges största kvällstidning. Om ni hade försökt så hade jag gett er credit offentligt.
Istället måste jag tyvärr konstatera; när jag kritiserade kristendomen lika hårt så blev folk visserligen arga, men efter långa bibelcitat och ”du har inget förstått” så avslutades mejlen oftast med ”jag ska be för dig”, inte ”må gud grilla dig extra ’well done’.”

Så, tack för lektionen i ”tolerans och dialog”. Om ni hamnar i himlen så kommer jag på räkenskapens dag be gud om ett extrahett hörn i helvetet.
Till dess känns det mer hedersamt att tiga än att anpassa min åsikt efter er toleransförmåga. Den tystnaden kommer säga mer än alla de ord som jag hade tänkt skriva.

281 kommentarer

Under Islam, Personligt, Sverige/Inrikes